”Våldtäkten är en del av ett system”

I boken ”Våldtäkt och romantik” närmar Katrine Kielos sig ämnet våldtäkt med stor känslighet och skarp analys.
De avsnitt där hon beskriver själva våldtäkten, som beskriver den korta tiden innan och den långa tiden efter, är starka. Näst intill vackra, hur omöjligt det än kan låta. Men kanske handlar det om hur nära texten ligger, att den är så vaken.
När vi träffas kallar Katrine Kielos de avsnitt i boken som skildrar våldtäkten för de fiktiva av-snitten, hon pratar om dem som skönlitterära. I boken är det ”jag” som upplever, när vi träffas säger Katrine Kielos ”hon”.
– Jagformen kom sig naturligt. Jag tror att man som kvinna ganska lätt kan sätta sig in i vad våldtäkt kan innebära. En våldtäkt är både en individuell erfarenhet som inte har likhet med någon annan våldtäkt, och en del av ett system, säger hon.
Det kan vara så att bokens ”jag” är Katrine, men att hon inte vill stå i vägen för sin text och den diskussion hon vill föra om makt och sexualitet. Eller så är ”jag” skapad för att det som så sällan dras upp i ljuset – våldtäkten – ska bli något läsaren måste förhålla sig till och inte bara en ten tankeskapelse.

Och egentligen spelar det ingen roll. Det är ointressant om det är ”jag” eller ”hon”. Samtidigt säger det någonting; att det så ofta är det som blir första frågan, det intressanta, ”har hon blivit våldtagen?”. För att resten blir så mycket besvärligare att förhålla sig till.
– När man berättar vågar ingen återkomma till det. Kön och sexualitet, det berör. Vi blir personligt berörda av våldtäkt, det uppfattas inte som vilket brott som helst. Samtidigt kommer ”vad gjorde hon för fel” alltid upp, om inte annat som en tanke.
Hennes tes är att det finns en inlärd rädsla för våldtäkt bland kvinnor. Och att den rädslan påverkar hur man upplever och hanterar en våldtäkt. För när en våldtäkt äger rum i det här systemet av uppbyggd rädsla blir det som om hotet slutligen uppfylls. Varningen hade ju kvinnan redan fått och konsekvensen blir att hon tycker att hon borde ha vetat bättre.

Katrine Kielos menar att den här kvinnliga rädslan är helt accepterad av samhället.
Hur tar man sig då vidare? Samhällets bild av att det är något man ska komma över, bearbeta, läka och gå vidare ifrån spelar roll, tror hon.
– Det är en strategi som inte fungerar. Det slår så hårt mot integriteten och kroppen, det handlar om att man måste upplösa och bygga om sig själv och sin kropp som något annat. Feministerna kanske tycker att reaktionen borde vara att rasa mot patriarkatet, men det kommer aldrig att hjälpa någon att läka.

Utdrag ur Katrine Kielos bok ”Våldtäkt och romantik”:
”Någonstans funderade jag på om jag borde ha sagt nej. Det påstås ju ha en magisk kraft: det där ordet. De säger att det betyder vad det betyder. Inte som alla andra ord som inte betyder vad de betyder utan betyder något annat. Nej, ett nej är ett nej. Just därför vågade jag inte säga nej.
/–/
På golvet i den där korridoren, med lysrörsljuset i ögonen och hans hand över min mun fanns det ingenting att säga varken ja eller nej till. Det låg ingen fråga i luften. Frågan hade vi passerat. Frågan hade glidit obemärkt förbi. Jag missade den och nu fanns det inte så mycket kvar att göra. Bara skuld.
/–/
Jag sa alltså aldrig ordet. Det hade känts förnedrande. Det hade inte ens fått honom att blinka. Än mindre sluta. Det fanns ingen självtillit kvar i mig med vilken jag hade kunnat backa upp ett nej och det visste han. Ordet hade bara flugit ut mellan mina läppar och stannat kvar i luften på halva vägen. Hängt kvar som en löjlig påminnelse om hur maktlös jag var. Jag lät bli. ”