Ingen frågar efter hur de arbetslösa har det. Däremot publicerar Arbetsmiljöverket varje år omfattande undersökningar om de arbetandes villkor, arbetsförhållanden och hälsa.

Med regeringsskiftet hösten 2006 följde Alliansens ”fantastiska” åtgärdsbatteri, som bland annat medfört att arbetslösa ska stimuleras att söka arbeten genom sänkt a-kassa. Därmed har arbetslösheten kommit att beskrivas som om den vore något abstrakt fenomen, och att det till stor del handlar om att aktivera arbetslösa till att söka flera arbeten.
 
Jag saknar en problematisering av definitionen av arbetslöshet i den här debatten. Är det endast heltidsarbetslösa som ska räknas, eller ska deltidsarbetslösa, och de som studerar (mer eller mindre mot sin vilja) betraktas som arbetslösa? Hur ska förtidspensionärer som helst av allt skulle vilja komma ut i arbetslivet, om än bara för några timmar per vecka, men som då löper förlora sin inkomst från Försäkringskassan, hanteras i arbetslöshetsdebatten? Och invandrare som vill bli en del av det nya Sverige, men som förhindras förtjäna sitt uppehälle i avvaktan på Migrationsverkets beslut om de får stanna i landet? Och ungdomar som inget hellre vill än att få arbete och bostad, så att de kan påbörja sitt självständiga vuxenliv? Det saknas idag stor kunskap om dessa gruppers upplevelse av arbetslöshet, och flera av dessa grupper är svåra att nå då de sällan svarar på enkäter. Ett sätt att beskriva arbetslöshet är att om man känner sig arbetslös så är man det.
 
Arbetslöshet betraktas dessutom som ett temporärt tillstånd, men idag tenderar allt fler att bli långtidsarbetslösa. Att många går utan jobb kan bidra till att det blir mindre stigmatiserande att vara arbetslös. Samtidigt innebär det en tyngre börda och mer stress för den enskilde när konkurrensen om jobben är så hård. Till varje utannonserat jobb är det en lång rad sökande och rekryteringen blir allt mer noggrann. En längre tids arbetslöshet leder ofta till isolering och en känsla av utanförskap. Som arbetslös känner man sig inte efterfrågad, man tappar de sociala kontakterna och upplever inte att man har något meningsfullt att göra med sin tid. Naturligtvis bidrar också den försämrade ekonomin till den oro som många arbetslösa känner. Det finns ett klart samband mellan dålig ekonomi och hälsa. För dem som redan innan de blev av med jobbet var psykiskt sköra kan arbetslösheten bli droppen som gör att de faller igenom.
Nästan aldrig diskuteras hur det är att vara långtidsarbetslös och tvingas söka jobb dag efter dag. Jag efterlyser undersökningar om hälsomässiga effekter hos arbetslösa till följd av alla krav arbetsförmedlingen har på de arbetslösa. Det finns studier som visar att de arbetslösa generellt sett mår sämre än de som arbetar, och att deras psykiska välbefinnande har försämrats minst lika mycket sedan 1980-talet som för de arbetande. Nu är det ingen som frågar efter hur de har det. Däremot publicerar Arbetsmiljöverket varje år omfattande undersökningar om de arbetandes villkor, arbetsförhållanden och hälsa.
I vissa fall är kanske arbetslöshet att föredra framför ett dåligt jobb, ur hälsosynpunkt. Vi är förvisso långt ifrån målet om det goda arbetet. Organisationer bantas idag och även ”överlevarna”, de som klarar sig från uppsägning, mår ofta dåligt av all stress. Den oron kan även ta sig kroppsliga symtom, vilket i sig kan leda till långtidssjukskrivningar och förtidspensioner – och Voila! – så har en rundgång i hela systemet skapats!

I motsats till Alliansens antagande visar resultaten av en studie (Margareta Bolinder, 2006-01-27, sociologiska institutionen, Umeå universitet) att arbetslösa inte snabbare får arbete om man söker många jobb, tar kontakt med arbetsgivare eller sänker sina krav. Studien visar istället att det är kvaliteten på sökandet och ett psykologiskt välbefinnande som leder till arbete. Bolinders studie vilar på 3500 intervjuer med slumpmässigt utvalda arbetslösa, och visar vidare att handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser slår hål på en mängd föreställningar om arbetslösa och hur de ska bära sig åt för att få ett jobb. Bolinder menar att det många gånger handlar det om ”att vara rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt”. Något som säkerligen förvånar Alliansen är att undersökningen visar att långtidsarbetslösa inte ger upp hoppet om att få ett jobb. De förväntar sig till och med i högre utsträckning att få ett arbete än korttidsarbetslösa. Det betyder att långtidsarbetslösa är motiverade att arbeta och också söker aktivt.
Det är inte heller de som sänker sina krav och söker arbeten som de är överkvalificerade för, som får jobb i högre utsträckning än andra. Bolinder pekar istället på att det överkvalificerades möjligheter till framtida arbeten försämras om de söker för okvalificerade arbeten. Istället vill jag att fler kvalificerade arbeten skapas. Det skulle också förbättra de lågutbildades chanser att få ett jobb, då de slipper konkurrera med högutbildade.

Inte heller ger avhandlingen något stöd för att informella sökmetoder skulle förbättra den arbetslöses jobbchanser. Istället, menar Bolinder, att arbetsgivare endast föredrar informella sökvägar när arbetslösheten är hög, för att på så sätt begränsa antalet arbetssökande till lediga tjänster.
Avhandlingen konstaterar att de allra flesta vill komma ur sin arbetslöshet. Bara sju procent av de arbetslösa har anpassat sig till situationen och söker inte arbete alls. De mår ofta väldigt bra psykiskt och tycker att de har situationen under kontroll. De är vanligast på platser med hög arbetslöshet och gäller dem som har en stark social förankring, och då många har en partner som har en anställning. Bland de övriga var det de som mår psykiskt bra som lättast fick jobb. För att behålla den psykiska jämvikten använder sig den arbetslösa antingen av aktiverings- eller passiveringsstrategier. Aktiveringsstrategier går ut på att höja sin kompetens genom kurser eller praktik. Passiveringsstrategier tar människor till när de gör det bästa av situationen och accepterar att det inte finns så många jobb att söka.
”De som har jobb att konkurrera om använder sig av aktiveringsstrategier och de som använder sig av passiveringsstrategier har inga jobb att söka”.
Men för att aktiveringsstrategin ska få arbetslösa att må bättre måste det leda till att situationen förbättras. Det är också de mest aktivt arbetssökande som mår sämst, visar studien. Därmed är det de som värderar arbetet högst som lider mest av att vara arbetslösa.” Deras försök att hitta arbete intensifieras i takt med att deras välbefinnande försämras.”, skriver Bolinder.

Även den arbetslöses handlingsutrymme påverkar det psykiska välbefinnandet. De som tycker att de har kontroll över sin situation mår bättre psykiskt än de som tycker att de har begränsade möjligheter att förändra sin situation. Men bara 60 procent av de tillfrågade hade en realistisk bild av sitt eget handlingsutrymme. De övriga antingen under- eller överskattade sina möjligheter att ta sig ur arbetslösheten.
I samhällsdebatten ges ofta den arbetslöse skulden för sin situation. Fokus har varit på individen och dennes sökbeteende. Istället bör man söka orsaken till arbetslösheten i en för låg efterfrågan på arbetskraft. Det är antalet sökbara jobb som styr hur mycket jobb en person söker, och inte hur mycket eller lite de får i a-kassa.

Jag efterlyser en bättre arbetslöshetsförsäkring som tryggar försörjningen så att folk kan upprätthålla en skälig levnadsnivå i väntan på ett arbete. Ett vanligt inlägg i samhällsdebatten är att en lägre ersättningsnivå vid arbetslöshet ökar sökaktiviteten. Men eftersom det inte går att påvisa ett samband mellan sökbeteende och jobbchans har detta en mycket begränsad effekt. Istället borde arbetsförmedlingen försöka öka den arbetslöses attraktionskraft på arbetsmarknaden med praktik eller utbildning. Jag ifrågasätter också den samhällsekonomiska vinsten i att tvinga arbetslösa personer att bryta upp från sin familj för att jobba på en ort som de inte kan pendla till. Det torde öka osäkerheten bland de arbetslösa och inverka negativt på folkhälsan.
Det har nu gått så långt att vissa arbetsgivares syn på att individer som varit arbetslösa mer än sex månader ibland betraktas som icke anställningsbara. Många tror också att äldre är mindre produktiva än yngre. Att arbetsgivare ställer onödigt höga kvalifikationskrav vid tjänstetillsättningar för att höja kompetensen i företaget minskar de äldstas jobbchanser liksom chanserna för utomnordiska medborgare. Jag anser vidare att det bör skapas en statlig instans där människor från andra kulturer kan få hjälp med att få sin formella kompetens bedömd. Framförallt att fråga den arbetslöse vad hon eller han kan och inte vad han eller hon lärt sig.

Föreningen Aktiv Arbetslöshet startades tillsammans med mig och en grupp arbetslösa 1992. Föreningen är kyrkligt och politiskt oberoende. Föringens syfte är att skapa förutsättningar för alla arbetslösa att vara delaktiga samhällsmedborgare, att bli sedda i samhällsdebatten, och vårt mål är att vara en organisation som ger en röst åt arbetslösa. Detta innebär bland annat att vi vill lyfta fram och problematisera arbetslöshetsbegreppet. Vi vill därtill främja såväl psykiskt som fysiskt välmående hos arbetslösa, så att vi blir attraktivare på arbetsmarknaden. Vi vill också att arbetslösa får en ekonomiskt dräglig tillvaro under en tid de ändå är så utsatta. Och slutligen vill vi, till skillnad från vår regering, betrakta arbetslösa som kompetenta och motiverade människor som inte hellre vill någonting annat än att få arbete och därmed ingå i den sociala gemenskapen, och som faktiskt vill bidra till Sveriges välfärd. Vi vänder oss därmed mot den rationella synen på arbetslösa som bör ”piskas” till arbete, och tillämpar istället humanistiska och empatiska värden. Hur ser du på arbetslösa?
 
Joacim Strömberg,
Ordförande Aktiv Arbetslöshet