Bland bidéer och yllebyxor
Bygglov, Äntligen hemma, butiker och glassiga magasin. Sverige har inredningsfeber. Alla vill ha samma typ av annorlunda saker, som Wille Crafoord sjöng en gång.
Jag börjar tröttna. Har ni sett bostadsannonserna nyligen? All inredning ser likadan ut. Tacka de så kallade homestagingspecialisterna för det. För ett antal tusenlappar fixar de inredningen så att budgivningen vid försäljning ska nå högre höjder. Det ska vara ljust och luftigt med en ensam orkidé på bordet.
– Blä, säger jag. Tacka vet jag hemmen man besöker inom hemtjänsten. De är personliga, de berättar en historia. Och för en nostalgiker som jag är de rena drömmen. Tack och lov för de gamla som ännu använder överlakan istället för påslakan. Det hade alltid farmor. Bidéer, sockertänger, yllebyxor alla är de utrotningshotade.
Med tindrande ögon öppnar jag köksluckorna och tar fram kaffekopparna Spisa ribb, Gröna Anna, Blå blom.
Det är ett nöje att få ta del av svensk inredning och arkitekturhistoria.
20-talsvillor byggda av de till Stockholm lockade dalmasarna, ABC-förorten i Vällingby där arbete, bostad och centrum skulle rymmas eller en etta utan dusch byggd före vissa byggnormers intåg.
Visst är hemmen överbelamrade ibland. Och man kan undra över meningen med att spara busstidtabeller från 1979. Men som sagt, jag är en obotlig nostalgiker och gläds över en tabell som får mig att minnas högstadiet.
Lika glad blir jag dock inte när jag i skafferiet hittar en sillburk från samma år. Eller den gången jag fann en pälsmössa i frysfacket och trodde det var en katt. Istället rörde det sig om sommarförvaring.
Aldrig har så många renoverat sina kök och aldrig förr har så få lagt ner så lite tid på matlagning. Äldre renoverar knappast sina kök och lägger heller inte ner speciellt mycket tid på matlagningen. Inte hemtjänsten heller. Matlådor är tidens melodi då det anses ta för lång tid att koka potatis. Och tid är pengar. Tänk om äldreomsorgen fick ägna sig åt att prata kvalitet i första hand och inte ekonomi.
På nyheterna hör jag att mer än en person i veckan fryser ihjäl i Sverige. En del är dementa som alltför tunnklädda gett sig ut och sedan inte hittat hem igen. Enligt Demensförbundet beror detta på att alltför få får plats på särskilda boenden. Skamligt, tycker jag.
I all vår iver att förverkliga oss själva och våra hem verkar vi ibland glömma bort att vara medmänniska.
