Vårvinden smeker båd gammal och ung
men i min trädgård där är jag kung
lärkor de drillar och sparvar bygger bo
visst är det om våren på livet vi tro.

Rosor de strävar mot himmelen upp
i arla morgonstund gal en tupp
träden de grönskar och gräset det gror
så är det när på landet man bor.

När knoppen den brister och slår ut till blomma
då blir tankar så klara och fromma
man vågar knappt andas och stannar i tiden
och tänker på vintern ju nyss förliden.

I dag är min dag mina ögon de tåras
det är förunderligt vackert när det våras
prästkragar blåklockor och timotej
alla äro de skapta för mig.

Till att ses begrundas och minnas
vad mera kan väl finnas
min kropp den är gammal försliten och böjd
men ändå jag tycker att livet är en fröjd.

Nu sitter jag i bersån på en bänk
i håret har jag av silver stänk
men en gång var även jag ung
och i min trädgård där är jag kung.