Första scenen rullar. Den visar medelålders skådespelare sminkade för att se ut som 70-åringar. Men de ser mest bara sminkade ut. Det är mycket cremepuder, det ser man. Det är en epilog för plötsligt är skådespelarna unga, men dessvärre blir inte filmen bättre för det. Trots att den borde ha alla förutsättningar.
Kärlek i kolerans tid bygger på Gabriel García Márquez roman med samma titel. Ett ungt par möter varandra och kärleken, men yttre hinder (hennes far) sätter käppar i kärlekshjulen. Åren går. Hon gifter sig med en annan. Han glömmer henne inte, men lägrar dussintals kvinnor per år för att lindra smärtan. (Så han är ju inte helt under isen.)

Scenerna staplas på varandra, jag förstår vilka känslor det är meningen att jag ska känna, men jag känner dem inte.
Filmen går. Den pågår i över två timmar innan den slutligen är tillbaka där den började, i den dåligt sminkade epilogen. Sen får vi en dryg kvart till. Vill man vara ironisk kan man säga att det är ett väldigt oväntat skeende som följer.