Hon är drastisk, saknar impulskontroll, har ett otvättat språk och ett dåligt uppfostrat hjärta med en tendens att skena iväg. Hon har ingen enkel personlighet, Dolly, den flicka i övre tonåren som är centrum och berättarjag i detta oemotståndliga förstlingsverk av en 20-årig Malmötjej.

Så här introducerar hon sin huvudperson: ”Jag är en ganska normal flicka i övre tonåren med en förkärlek för snabba bilar och män med cigarettetuier i silver. Jag heter Dolly och när jag var liten var jag tjock och lite konstig. Jag brottas med vissa emotionella såväl som existentiella problem.”

Dolly har vänner, men de är ”få och bräckliga som porslinskatter”. Med undantag för Marvin, som är nästan 30. Dollys pojkvän, Mårten förstår henne inte och tar illa upp när hon ignorerar hans god natt-sms. Dolly konstaterar: ” Människor som tror att kärlek är ett statiskt begrepp borde antingen föraktas eller avundas. Jag vet inte vilket, men jag tycker om att somna mot hans rygg.” Förankringen i kroppen hämtar hon i stolen hos barnmorskan på Ungdomsmottagningen, med ”ögon som stora våta pölar av modersmjölk”.

Med humor, självironi och bitvis surrealistisk teknik skildrar Amanda Svensson de krockar mellan drömmar och verklighet som gör Dollys och så många andra unga kvinnors liv till en dans på slak lina, eller en lek med vassa verktyg. En tillvaro där allt målas upp som möjligt, bara man väljer rätt. Där det faktum att tiden bara går och går kan ge en ung människa ångest och känslan av att allt redan är försent, innan det ens börjat. Det som kännetecknar Dollys generation är den starka förväntansångesten. Den består paradoxalt nog både av panik inför för att vara ”vanlig” och samtidigt rädsla att inte vara ”normal”. Livskrisen och resan den föder är ett fenomen som Amanda gestaltar och Dolly formulerar med poetisk precision och expressionistisk skrivarglädje.
Vilken debut!