Om Engla hämtats av sin mamma och inte fått cykla hem den korta biten.
Om polisen för några år sedan följt upp tipset i sökandet efter den som mördade 31-åriga Pernilla Hellgren så hade den skyldige Anders Eklund kanske kunnat hindras i detta fall.  Om en amatörfotograf inte råkat ta en bild på bilen hade Eklund kanske aldrig blivit fast. Om Pernilla inte hade gått på krogrunda i Falun. Och så vidare.
Det är fruktansvärda tankar, eftersom de inte på något vis kan göra det hemska som nu ändå hänt ogjort.

På DN-debatt i dag skriver pressforskaren Stig Hadenius att vi i medierna också har ett ansvar. När vi inte publicerar namnen på återfallsförbrytarna så förblir allmänheten ovetande om att det finns farliga människor i omgivningen.
Anders Eklund, som erkänt två kvinnomord och ett överfall och dömts för ett antal sexualbrott mot kvinnor är en mycket farlig man. Han har återfallit i brott utan någon egentlig uppföljning. Som det verkar har han kunnat återgå till att köra lastbil och umgås med sina ”vänner” och allt har varit som ”vanligt” efter de korta strafftiderna, vilket är oerhört märkligt. Har familjen och kompisarna inte vetat vad han ägnat sig åt, har fängelsedomarna varit okända? Har inte djungeltrumman gått i det lilla samhälle där han bott? Nej, han har hängt med på fest som vanligt!

Stig Hadenius är också inne på ”om” i sin artikel. För om allmänheten känt till Anders Eklunds brottsregister hade mordet kanske förhindrats, gissar han.
Och sannolikt hade omgivningens kunskap om Eklunds läggning stoppat honom från att jaga sina offer i just den trakten. Det hade kanske också ökat rädslan just där så att alla föräldrar som vetat om det hindrat sina barn från att röra sig ensamma, samt fått alla kvinnor i alla åldrar i denna trakt att alltid se till att inte vara ensamma vid någon tid på dygnet.
Men: Kunskapen om Eklund skulle ändå inte skydda oss från andra, okända förövare, från fylleslagsmål i hemmet, från rusande bilar vid obevakade övergångsställen… från gängvåldtäkter på fest, från överfall och misshandel på stan.

Det låter logiskt att namnge sexförbrytare som återfaller. I England har sådana namngivningar i tidningar lett till grannskapsaktioner mot de män vars identitet har röjts. Och det är inte svårt att känna förståelse för de hämndkänslor som dessa gärningar väcker och önskan att skydda sina nära och kära. Frågan är om det är hjälpsamt eller bara bidrar till att sprida hat och lynchstämning.
Att en återfallsförbrytare i sex- och våldsbrott absolut inte ska vara okänd för polis och sociala myndigheter på den plats där han bor är självklart. Han borde kollas, följas upp och tvingas till behandling och jag tror att även de som jobbar med barn och ungdomar bör informeras. Det är märkligt att de straff han dömts till varit så korta. Och att det verkar vara viktigare att skydda den dömdes integritet än hans offer.
Men ändå är frågan om varningsnamn i medierna är rätt metod?
Att medierna ska publicera sexförbrytares identitet för att varna allmänheten kan låta som en god idé men kanske skapar det ändå fler problem än det löser?