Jag heter Emma och är 85
numera bor jag på ett hem
jag trivs illa
och vill flytta hem till min villa
därhemma går maken och vankar
medan jag här har dystra tankar
och barnen mina så rara
de kan sig ej ensamma klara.

Jag lyfter min väska och tiger och lider
den bär jag med mig sen eviga tider
den är tung och till formen rätt rund
jag öppnar den och försjunker i minnen en stund
där finns min börs, papper och en blöja
jag har t o m fått ner min smutsiga tröja
jag bläddrar bland foton, servetter och kort
andra kanske skulle kalla detta för lort.

Men här är de minnen jag ej vill mista
jag har t o m stoppat ner en avföringslista
men var är min moder så kär och så öm
och var är min fader är han blott en dröm
jag letar men kan dem ej finna
kanske är jag en dålig kvinna
mig minnet det sviker
trots väskans reliker.

Nu ropar de på mig jag ska visst bada
de tjatar och tjatar med en evig svada
rummet är kallt jag fryser så naken
blyg är jag också och vill gömma baken
de tvättar och tvålar så att jag gråter
jag lovar att jag dem aldrig förlåter
sen är det mat, idag är det sill
det smakar bra, men jag ej här vara vill.

Nu går jag till dörren och rycker och drar
tänk om jag varit stark som far
men nyckel jag saknar jag inser till sist
som gammal har jag helt min frihet mist
min Buick står framkörd på gården
eller är det kanske Forden
min väska står packad och tung
tänk om jag ändå på nytt vore ung
men dörren stängd förbliver
ska jag här stanna i eviga tider?