Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (m), som drivit igenom reformen, jublar, enligt SvD.se och DN.se, över att stockholmarnas läkarbesök ökat med 9,8 procent sedan årsskiftet. ”Det är oerhört glädjande. Det visar på en tydlig trend, att tillgängligheten till vård blivit bättre”, säger hon. Statistiken visar, inte helt oväntat, att vårdbesöken ökar i områden där vårdcentraler öppnats, liksom att de blir fler där anslagen till mottagningarna minskat.

Glädjen är märklig på många sätt. En ökning av efterfrågan i vården har inte alls något rakt samband med att man samtidigt tillfredställer de mest akuta behoven, ur folkhälsosynpunkt. Fler patientbesök  åstadkommer inte automatiskt bättre hälsa och är inget mått på rättvis och jämlik vård.
I artikeln säger vårdcentralcheferna själva att det som förklarar ökningen är att de nu tvingas ”öka antalet korta snabba besök och mindre svåra besök för att vi ska överleva ekonomiskt”.  Exempelvis blir det nu läkare som tar sig an förkylningar, vilket tidigare sköttes i första hand av sjuksköterskor via telefonrådgivning. Det senare verkar vettigare ur samhällsekonomisk synpunkt men klart mindre lönsamt med Vårdval Stockholms ekonomiska räknemodell. 

Vårdcentralerna visar nu upp sig och försöker locka besökare via annonser i glättade bilagor i tidningen. Läkarbesöken blir viktigare för vårdcentralen än för patienterna, är detta bra matematik? De som får mer vård nu är de mindre sjuka. Om några får mer så får andra mindre. Följaktligen måste läkarna välja bort de mer vårdkrävande och äldre. En 85-årig kvinna ställs åt sidan till förmån för ett barn med öroninflammation, som egentligen inte borde få antibiotika överhuvudtaget, eftersom vårt land riskerar att penicillin snart inte hjälper längre på grund av alla som får medicinen utskriven i onödan. En 80-årig man som behöver få sitt behov av pacemaker utrett får stå kvar i kön medan snuvorna springer före.

Detta gläds såväl Filippa Reinfeldt som hennes borgerliga samarbetspartner Birgitta Rydberg (fp) åt! Säkert finns det också anledning för en och annan vårdcentralsägare att dra på mungiporna. Men hur glada är landstingsekonomerna och hur glada ska vi skattebetalare vara?