Sverige har ännu inte godkänt det nya EU-fördraget, och vi har nu alla möjligheter att kräva garantier för att fackföreningars rätt att kräva kollektivavtal och vidta stridsåtgärder inte ska kunna underkännas av EG-domstolen i framtiden.
Det är bara i EU:s fördrag som ett fullgott skydd för vår arbetsmarknadsmodell kan garanteras. EU:s fördrag står över all annan lagstiftning både på EU-nivå och på nationell nivå. Det var därför fackföreningsrörelsen i Sverige krävde att de svenska kollektivavtalen och strejkrätten skulle garanteras innan vi gick med i EU 1995.  

Den dåvarande borgerliga regeringen hävdade att Sverige fått sådana garantier från EU, men Vaxholmsdomen har visat att de garantierna inte var något värda; EG-domstolen har slagit fast att den fria rörligheten på den inre marknaden väger tyngre än det grundläggande fackliga kravet på lika lön för lika arbete.
Den rättighetsstadga som infogas i Lissabonfördraget, och som bland annat nämner strejkrätten, kommer även i fortsättningen att vara underordnad den fria rörligheten. Byggnads hade med andra ord förlorat Vaxholmsfallet även om det nya fördraget hade gällt.
Vi anser att vi bör folkomrösta om det nya fördraget, men de EU-positiva partierna motsätter sig en sådan demokratisk process.

Därför kommer Lissabonfördragets framtid troligtvis att avgöras av riksdagen. Om socialdemokraterna sluter upp bakom kravet på garantier för kollektivavtal och strejkrätt för att rösta ja till fördraget, så har regeringen inget annat val än att börja förhandla om det med EU. Det krävs nämligen 3/4 majoritet i riksdagen för att fördraget ska godkännas. Vad väntar (s) på?

Lars Ohly, partiordförande, vänsterpartiet
Josefin Brink, riksdagsledamot (v)  
Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker (v)