Jag läste en forskningsartikel om hjärnan och konsten att bryta vanor. Tydligen är det så att hjärnan föredrar att göra som den är van eftersom det förbrukar avsevärt mycket mindre energi. Det är därför det är svårt att sluta röka, exempelvis, därför att hjärnan skriker efter vanor. Men härdar man ut i två veckor har man klarat det värsta, då har nämligen hjärnan ställt om sig.
Be mig inte att förklara det mer ingående, dock…

Att vara utan nikotin i fjorton dagar är svårt, då man är van att få en dos flera gånger om dagen. Kanske är det svårt för modebloggare att vara utan shopping i två veckor, de verkar shoppa titt som tätt och en så regelbunden vana är antagligen svår att bryta. Som nikotinmissbruk, antagligen.
Men jag som inte shoppar flera gånger i veckan, utan kanske två eller tre gånger i månaden – för mig är det ingen särskilt stor utmaning att i princip ”hoppa över” en shoppingdag – lika enkelt som det är för nikotinisten att stå över en cigarett eller en prilla.

Mitt relativt stillsamma shoppande – innebär det att jag måste gå ett halvår utan att shoppa för att verkligen, med kraft, bryta den vanan? Jag börjar faktiskt misstänka det.

En månad med köpstopp är förvisso mycket lärorikt och jag vill inte rivstarta med ett års köpstopp, eftersom jag som sagt ser detta som en permanent förändring. Nu återstår 22 dagar av mitt köpstopp och när jag ser underbara sängkläder jag vill köpa till mina barn eller balkongmöbler till våran nya lägenhet, då tänker jag ”Nå, det kan vänta tre veckor!”. Och det är väl inte riktigt tanken med köpstopp?

Jag överväger helt enkelt att övergå till en permanent, halvdan version av köpstopp. Precis som med viktminskning eller rökstopp tror jag att man måste hitta sin egen väg att gå för att lyckas. Skulle det till exempel, för min del, vara en bra idé att tänka sig att jag måste vänta en månad innan jag köper något jag önskar mig? Risken för impulsköp minimeras. Om jag dessutom avhåller mig från att skriva någon form av önskelista eller shoppinglista är chansen dessutom stor att jag i slutändan inte kommer att köpa det som en gång kändes så oumbärligt.

Jag kan tänka mig ett årslångt, komplett, fullständigt köpstopp vad gäller kläder – men i övrigt vill jag mer ha ett sunt, nyanserat sätt att se över mina potentiella inköp. Jag vill tänka efter före, överväga, fundera på om jag verkligen behöver det jag suktar efter. Hellre än att rusa runt på stan och impulsköpa saker som jag inte använder och slutligen slänger eller ger bort vill jag ha en ”klok konsumtion” där jag köper några få kvalitétssaker som jag verkligen har användning för och som kommer att stanna innanför mitt hems fyra väggar en lång tid framöver.

Vad tror ni? Är jag på rätt spår? Tre veckors funderande – eventuellt längre – återstår…