När vi fick information om ”de nya EU-reglerna” befann jag mig på ett jobb där arbetspassen var förlagda till antingen morgonen eller kvällen, inga dagpass i sikte. Jag jobbade antingen morgon eller kväll eller både och. Upp tidigt på morgonen, full fart fram till lunch, sedan hann jag hem en sväng, tränade, sov och sedan tillbaka för att jobba kväll.

Efter avslutat arbetspass for jag hem och skulle sova. Men, något som är ett välbekant fenomen för många, det tar ett par timmar innan jag varvat ner så mycket att jag kunde somna. Först var jag för pigg och alert för att kunna sova, sedan blev jag stressad för att jag inte somna än, vilket gjorde att jag än mindre kunde somna, jag låg och räknade hur många timmar jag skulle få sova om jag somnade exakt nu, hur många timmars sömn jag skulle få om jag var vaken ytterligare en timme.
Jag vred och vände mig i sängen och slängde hotelser och förbannelser ut i mörkret, mot sömnen som inte ville komma. Till slut somnade jag. Tre, kanske fyra timmar senare var det dags att kliva upp och fara och jobba igen.

Så när jag fick nys om förändringarna som komma skulle tyckte jag att det var fantastiskt bra. Tack och lov fick jag byta arbetsplats i samma veva, annars hade jag nog fått gå ner på halvtid eller någonting. Jag förstår att reglerna ställt till och fortfarande ställer till problem på vissa arbetsplatser.
Men för mig har de varit superbra. Jag tycker att det är bra att dessa regler finns. Jag har rätt till min helg och jag har rätt till min dygnsvila; en regel som i princip gör att jag inte kan jobba morgonpass dagen efter att jag jobbat ett kvällspass.
Ljuvliga tider, no more sömnstress!