Förutom det faktum att personliga assistenter är lågavlönade anser jag ett av de största problemen med yrket vara att assistenter inte stannar så länge hos samma brukare. Personlig assistent är ett ”genomgångsyrke”, många studenter jobbar extra, många s.k. helglöpare osv.
Tidigare under min karriär ansåg jag att det var viktigt att brukaren och assistenterna trivdes med varandra, att assistenten trivdes på sin arbetsplats – detta för att assistenten skulle stanna kvar så länge som möjligt. Jag har ansett det vara till brukarens bästa att ha en så stabil personalgrupp som möjligt.
 
Förra veckan pratade jag med min nya chef om omsättningen på personliga assistenter. Jag tycker alltid att det är tråkigt att sluta hos en brukare och gå över till en annan, men nu pratade jag och min chef om det faktum att det faktiskt kan vara någonting postivt att bli omplacerad.
 
Som personlig assistent kommer jag väldigt nära människor. Jag ska vara tillsammans med en människa i åtta timmar om dagen, oavsett om vi känner för att träffas eller inte. Vi får en slags påtvingad vänskap, under vilken vi lär känna varandra och kommer nära varandra.
Ibland kommer man lite för nära varandra, jag har upplevt att jag och brukaren blir som syskon – och därmed bråkar som syskon också. Eller kanske bara så att man kommer så nära varandra att det professionella i ens yrkesroll mer elelr mindre försvinner?
 
Ibland behöver vi röra på oss. Det kanske kan vara bra för oss att få gå vidare, att på något sätt sprida våran kunskap, få na arbetsuppgifter, träffa nya människor, få någon slags personlig utveckling. Och lika väl kan det vara bra för brukaren att få nya assistenter då och då, nya människor, nya tankar, nya idéer, ny energi.
 
En familj som hade en personlig assistent i hemmet under lång tid (tjugo år?) sa att de räknat ut ett snitt: efter tre år började såväl brukaren som assistenten känna att det var dags att gå vidare. Familjen sa att de visste alltid, efter tre år, då var det dags att byta. Under min anställning på kommunen har jag jobbat i snitt tre år på varje ställe. Kanske är det så att det tar tre år att lära känna en människa utan och innan, så mycket att man riskerar att börja gå varandra på nerverna?
 
Nu verkar denna anställning passa mig perfekt och brukaren är lika glad som mig, vad det verkar. Jag hör av mig om tre år och berättar hur det har gått.