Att var dag få ynnesten att träffa nya, spännande människor som ger sin historia eller väcker intressanta infallsvinklar på problem och debatter är självfallet något att vara lycklig över.
Jag är väl medveten och oerhört tacksam för att ha ett så givande jobb. Har också, efter alla år, förstått att det är direkt beroendeframkallande att jobba på en stor nyhetsredaktion, mitt i händelsernas centrum.

Men det är också ett arbete man ständigt bär med sig. Nu stundar helgen och jag är alldeles säker på att jag  under någon av dom kommande middagarna kommer att möta människor med idéer och förslag till vad jag ska ta upp i soffan (och för all del – jag fikar nog också efter uppslag ).

En del  av våra gäster bokar vi flera dagar eller veckor i förväg. Dit hör författare, där vi ju slåss med alla andra media och självfallet vill vara först. Just nu läser jag journalisten och författaren Karin Thunbergs nya bok inför hennes besök på tisdag. En oerhört intressant historia om hennes mamma som verkligen var en sop-mamma. Dvs samlade på och gömde sopor i ett hem som alltmer stank av hennes  mani.
Nu, när författaren själv blivit nästan lika gammal som hennes mamma har hon kunnat ta tag och gräva  i sin historia och hur den påverkat henne.  Hur många av oss bär inte runt på familjehemligheter som aldrig kommer fram i ljuset men präglar våra liv? Fyllda av skam och skuld.
Funderar över vad som är mest tabubelagt idag, när människor viker ut och in på sig i media och människor låter oss vara med under förlossningar, skilsmässor, död och kriser t ex i tv.
Vad blir över till det mest privata?

Men det är också en historia som får mig att dra en djup suck – har haft psykisk sjukdom på nära håll under många, många år och funderar, när jag läser om sop-mamman, kring hur erbarmerligt lite som hänt inom psykvården från det 50-tal Karin skriver om till dagens dystra erfarenheter.

Fredag och helg. Vilotid? Jag är dålig på att koppla av så jag sätter nog klorna i fönstertvätt, däckbyte, klippa fruktträd, plantera små blyga violer och framförallt ägna tid åt familj och vänner.
Det värdefullaste i livet.