Det går helt enkelt inte att jämföra vad som krävdes av varje medarbetare för 25, 15 eller ens 5 år sen med vad var och en förväntas prestera idag. Var går egentligen gränsen? Hur långt kan människan töja, sträcka och slå knut på sig själv – vilket snart sagt alla samhällets sektorer fått känna på?

Jag minns att jag tvivlade på begreppet utbränd när det började användas. Flummig diagnos som kan användas som täckmantel för allting kunde jag tänka. Men kanske har dom ökade, ibland helt orealistiska kraven faktiskt resulterat i helt nya symptom, kroppen säger ifrån  och protesterar på alla tänkbara vis.
En närstående drabbades för några år sen. Omgivningen såg tydligt vad som skedde, arbetsgivaren var inte lika pigg på att se konsekvenserna, det är förstås tacksamt med  personal som är beredda att jobba hur mycket som helst och som så ofta har den som drabbas själv ingen insikt förrän det gått för långt. Det fick förödande och livslånga konsekvenser.

Människan bevisar om och om igen att man klarar prövningar som verkar omöjliga innan man mött dom – men på sikt, vilka blir följderna av att allt fler försöker prestera mer än vad kroppen klarar av?
Är det verkligen långsiktigt försvarbart eller ens ekonomiskt att människor kör slut på sig i förtid?

Åker hem och hämtar hunden. En liten vit westie som är alldeles för nära marken så här års. Drar ut på långpromenad i skogen med stavarna. Nu skrev jag det tom i en blogg.
Frågade nån om jag gick med stavar för några år sen skulle jag aldrig erkänt det. Tyckte det såg urtöntigt ut och smög med dom när ingen såg. Nu möter jag alla åldrar överallt utrustade med denna skidutrustning utan skidor. Märkligt det där hur man dras med i trenderna.
Fast, som vanligt när ett nytt mode är på gång, lovar jag mig själv att i alla fall aldrig ta på mig utsvängda jeans…
Det gjorde jag nog på 70-talet också och levde sen glada tonårsår i just utsvängda jeans.
Attans att åren gått så fort att modet gått varvet runt!