Börjar dagen med att fixa lite tårta och åker till hans kill-kollektiv med uppvaktning.
Han är den andre av tre söner som flyttat hemifrån. Ett ämne som allt oftare dyker upp inte minst när kvinnor träffas.
Många andas ut och tycker det är skönt att ha lotsat ungarna fram till en självständighet och få egen frihet. Själv har jag överraskat mig själv med att våndas och faktiskt sörjt när ungarna flyger ur boet.
Det är ju inte bara dom egna telningarna som försvinner utan också alla kompisar som genom alla år förhöjt stämningen kring borden  och inte minst, givit ett ungdomligt perspektiv på alla diskussioner.

Nu lever dom sina egna liv, möjligen i egna hem. Dagens 22-åring har haft tur och hittade ett kollektiv när han återvände efter några års utlandsvistelse.
Men dom som inte har den turen och som bor i storstad? Alla dom som inte haft föräldrar som insåg vikten av att ställa dom i bostadskö när dom föddes eller har några miljoner i madrassen.
Var ska alla unga människor bo när hyresrätterna säljs ut? Och alla andra som saknar medel eller förtroende hos banken i ett alltmer segregerat samhälle?

Inför morgondagens morronsändning läser jag Pontus Herins bok ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varann”. Herin är ekonomijournalisten från gräddhyllan Djursholm som flyttade ut till betongförorten för att byta liv och se något annat.
Väldigt spännande läsning där fördomar både kommer på skam och bekräftas.

Pontus Herin konstaterar att Sverige blivit just ett av europas mest segregerade länder – något att fundera över i ett samhälle som ändå utåt har ett rykte av att vara jämställt och värna jämlikhet.
Om han bor kvar som nästan ende svensk i Tensta?
Nej, efter 1 ½ år flyttade han med sin lilla familj tillbaks till en homogen förort.
Om skälen till det ska jag fråga honom  när han är gäst i soffan imorgon bitti.