Idag ska jag på begravning. Min företrädare Karl-Evert Oskarsson har avlidit. Kalle var förbundskassör i  många år och gick i pension 2003. Han var en god vän och en mycket bra arbetskamrat till mig. Kalle tyckte mycket om att jaga och fiska och skötte sin kropp på ett bra sätt. Det känns därför fruktansvärt orättvist att han inte fick uppleva mer som pensionär.

För de anhöriga kom detta som en chock och mina tankar går också i den här stunden till Lisbeth, Kalles fru.
I mitt jobb som tredje vice ordförande ingår att kontakta de anhöriga efter vi fått besked om att någon ombudsman har avlidit.
Jag tror att det är den svåraste delen av mitt jobb.
Hur ska man uttrycka sitt stöd till de anhöriga. Vad ska man säga? Finns det nånting som man aldrig får rutin på så är det detta.

Det blir en kort blogg idag. Orden känns så svåra att få fram och jag känner mig ledsen.
Minnen kommer och går när jag tänker begravningen och känslorna går upp och ner.
Tack alla läsare för den här veckan.