——————————————————-
Personer: VÅR LILLE MAN – stukad arbetslös man i 50-årsåldern med slitna kläder
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN – endast en röst
SOCKERBITSMANNEN – en inte helt sympatisk figur klädd i frack och med silverkrycka
ETT ANTAL IRRANDE MÖRKKLÄDDA VARELSER
Plats: Dels höstkväll i storstad, dels gryningsmättat ökenlandskap.
——————————————————–[VÅR LILLE MAN kommer in från vänster – höstkväll i storstad – VÅR LILLE MAN rör sig kuvat och osäkert – stöter mot mörklädda varelser som hela tiden rör sig hastigt fram och tillbaka över scenen – i bakgrunden urbant ljus och ljud som tilltar och avtar om vartannat]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [glatt och entusiastiskt riktat till publiken]:
Ja, mina lyssnande vänner långt därute i den trygga salongen, jag bjuder er in till ett illusionens lilla lustspel mitt i vår drömda verklighet. Ser ni vår lille man stappla runt så här om aftonen? Han har visst ett namn, men det har jag glömt. [fnittrar till] Så kan det gå när den berömda haspen ej är på. Nåväl; jag kan väl alltid fråga honom. [högt och ljudligt] Vad heter du din lille idiot?! [VÅR LILLE MAN rycker till och kurar ihop sig – märkbart rädd]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [skrattar bullrande]:
Du påminner mig sannerligen om en liten rädd kanin. Man kan nästan se hur öronen och framtänderna dina börjat växa av ren skräck. Få se, få se! Visa mig! [VÅR LILLE MAN kurar ihop sig ännu mer – försöker dölja sig fullständigt – de mörkklädda varelser stöter oavbrutet till honom]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [suckar flera gånger – ryter så till]:
Res dig upp, din lille skit! Visa att du är en man och inte nån djävla kärring! [VÅR LILLE MAN tvekar en kort stund, men inser sitt totala underläge – reser sig snabbt upp och borstar av sig – försöker att inte verka rädd ]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [belåtet]:
Se där, se där, vi kan ju om vi vill. Nu min lille man av det berömda så kallade folket så ska du vandra fram och tillbaka utan att stöta ihop för mycket med de gåtfulla varelserna. Samtidigt ska du lyssna noga till mina ord. Förstått? [VÅR LILLE MAN nickar hastigt] Utmärkt! Börja gå då, men fan ta dig om du försöker smita! [VÅR LILLE MAN nickar och börjar gå fram och tillbaka med små osäkra steg]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [riktat till publiken]:
Ja, lyssna så noga mina vänner därute: Vår lille man av det så berömda men ack så illusionslösa folket har denna höstafton lämnat sin arbetsplats för sista gången. Han har även lämnat sitt kort och sina nycklar i en brun pappåse. Det är ordning på honom minsann! [till VÅR LILLE MAN] Sa förresten någon tack och adjö till dig? [VÅR LILLE MAN rycker till – stannar upp – tänker efter – ruskar på huvudet – börjar åter försiktigt gå – stöter då och då ihop med de mörklädda varelserna]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [småmuntert]:
Ja, ja, så kan det gå när… [avbryter sig och hostar till] Ursäkta… För att återgå till vår historia från det som kallas det levande livet av vissa, så går vår lille man nu befriad från arbetets tvång i total frihet genom staden. [till VÅR LILLE MAN] Kan du då inte se upp för varelserna din förbannade idiot? Har du aldrig varit ute och gått förut? [VÅR LILLE MAN stannar – försöker säga något till BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN som bara omedelbart viftar avvärjande]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN:
Va? Du mår inte bra? Är det det du vill säga? Är det därför du snubblar och stöter ihop med varelserna hela tiden? [klart irriterat] Vem fan mår bra? Tror du jag mår så förbannat bra? Hålla reda på en sån klumpig idiot som du? Tror du inte att det sätter sina spår i själen? Djupa och plågsamma spår? [långsamt och med skärpa] Men till skillnad från dig, din lilla skamfläck på existensens skådebana, så agerar jag professionellt oavsett hur jag mår! [med en djup suck] Inte så djävla konstigt att du fick sparken… [suckar och harklar sig] Nu fortsätter vi innan publiken tröttnar och istället ägnar sig åt pardans och konsumtion och rosenröd klangbotten och liknande förlustelser. Börja så för helvete gå igen! Nu![VÅR LILLE MAN börjar åter gå – stöter då och då ihop med de mörkklädda varelserna hur mycket han än försöker undvika dem]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [urskuldande till publiken]:
Ursäkta, men som ni ser och hör så står jag under svår press. Nåväl ärade publikum, [höjer sin röst] plötsligt, ja plötsligt! faller från den svarta himlen ovan allt detta ett rött regn och vår lille man spänner all världens paraplyer över sig – [riktar sig med sammanpressad röst till VÅR LILLE MAN] Se nu då till att spänna all världens paraplyer över dig och låtsas att det regnar rött regn! [VÅR LILLE MAN får tag i något som liknar ett paraply och spänner det hjälpligt över sig – BERÄTTAREN /INSTRUKTÖREN accepterar med en suck det hela] Ja, ja, det får väl duga…[åter till publiken] – men regnet slår igenom med tunga spetsiga droppar och fylld av en längtan tillbaks och en söt smak av blod ser så vår lille man plötsligt sin vän Sockerbitsmannen vagga framför sig… [SOCKERBITSMANNEN kommer sakta inspatserande på scenen från vänster – svänger självsäkert sin silverkäpp framför sig och jagar snabbt in de mörka varelserna bland kulisserna – ställer sig lätt vaggande framför VÅR LILLE MAN och tar ifrån honom paraplyet och slungar iväg det]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [med beundran i rösten]:
Och Sockerbitsmannen strålar med hela sitt platta ansikte – [SOCKERBITSMANNEN gör så] och klappar stilla vår lille man på kinden – [SOCKERBITSMANNEN gör så] och säger –
SOCKERBITSMANNEN [med stark och distinkt röst riktad både till publik och VÅR LILLE MAN]:
Ja, så möts våra vägar igen min trogne och allra bästa vän och följeslagare – [ökar röststyrkan och hugger tag i VÅR LILLE MANS nacke och sveper bort honom från storstaden och ut i ett gryningsmättat ökenlandskap] men låt det nu bli den sista gången och vandra istället med glädje ut i en gryningsmättad öken lika ofruktsam som den enda tanke som fyller dig och vråla där av törst under himlens pastell och föd en tolvfingrad demon att spegla dig och – [skjuter med avsmak från sig VÅR LILLE MAN] fråga dig aldrig någonsin varför. Aldrig! Aldrig! Aldrig! [vänder sig bort från VÅR LILLE MAN – kastar en slängkyss ut mot publiken – skrattar stillsamt – lämnar scenen]
[VÅR LILLE MAN står ensam kvar på scenen – de mörka varelserna är tydligen försvunna för gott]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [med brusten stämma]:
Sannerligen en riktig man denne Sockerbitsman… en man av handling… en man av tydlighet… en man av… ja, jag saknar ord… [samlar ihop sig och börjar åter tilltala VÅR LILLE MAN] Jag hoppas att du fått någon lindring av denna lilla illusions lustspel av vår drömda verklighet.VÅR LILLE MAN förhåller sig tyst – slokar med kroppen]
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [uppmuntrande och faderligt]:
Låt nu ditt hjärta säga sin innersta mening. Var inte rädd! Det som liknar den tolvfingrade demonen kan du få behålla som ett litet vackert minne. Nå? Se så, tala ut!
VÅR LILLE MAN [mycket försiktigt ]:
Detta måste väl ändå vara sommarens innersta hemlighet?
BERÄTTAREN/INSTRUKTÖREN [med tydlig lättnad och stor glädje i rösten]:
Äntligen får jag höra din sanna röst! Äntligen! Du är förlåten!
VÅR LILLE MAN [i det han slår ut med armarna och böjer sin nacke]:
Tack för allt.
RIDÅ till tonerna av ”An die Freude
