Anna är 20+, en svenska på jakt efter skådisjobb i Köpenhamn. Hon är dessutom ensam med en fyramånaders bebis. En bebis som inte sover, som skriker, som inte äter, vilket gör att Anna skriker tillbaka. På väg på gatorna till och från olika provfilmningar bär hon ständigt omkring på barnet i famnen som en (något övertydlig kanske) bild av den börda det är.

När filmen börjar vet vi ingenting om Anna, vem hon är, var hon kommer ifrån, vad hon varit med om. Den bilden förväntas vi bygga ihop själva bland annat via de monologer hon håller under sina provfilmningar. Säkert en lysande idé på manusstadiet men det är lite för krystat för att det ska fungera.
Det är flera klipp ur Bergmans ”Persona” och Anna läser också en monolog ur den filmen när hon provfilmar vid ett tillfälle. (Det gör det hela rätt låtsasdjupt; var slutar mamman/kvinnans jag och var börjar bebisens… som en pendang på Liv Ullmans och Bibi Andersons karaktärer i ”Persona” som sammanblandas till slutscenens totala sammansmältning.)
Bebisen fortsätter hur som helst vara vaken, Anna får inte några roller, och bebisen skriker. Tills Anna får nog och gör något man inte får. Sedan är halva filmen kvar. En halv film som är en trappa ner i helvetet.

Tyvärr saknar hela filmen psykologisk trovärdighet. Det är annars något regissören Simon Staho varit bra på. Men i ”Daisy Diamond” ligger han lågt med den varan och väljer istället att kompensera det med extremrealistiska scener som är väldigt obehagliga.
Sådana kompensationer fungerar sällan. Det är mycket obehag, men mindre bra.