Friade blev firade

Korridoren är ljus och de gröna växterna längs väggarna ger den extra liv. Inne på avdelning Brun är lunchen snart avklarad, i stället ska här dukas för tårta till personalen.
I våras gjorde anhöriga till en boende en anmälan om vanvård till kommunen.
– Det kom som en spark i magen, säger Annika.
Både kommunen och länsstyrelsen har utrett misstankarna, och kommit fram till att det inte förekommit någon vanvård på Hammarbygården. I dag är hela laget på sju anställda samlade. Helst vill de lägga den kämpiga tiden bakom sig och gå vidare. Annikas tårta blir en bekräftelse på att de äntligen kan göra det.  

Nu råder mest glada miner runt bordet, men tystnaden växer när tankarna vandrar tillbaka till hur det var på jobbet i våras. Ändå finns mycket att säga.
– Jag glömmer aldrig morgonen när det kom i tidningen med bild och allt, säger Iréne Karls­son. Jag grät hemma, sen kom jag hit och fortsatte gråta med de andra. När jag gick in till en av tanterna här satt hon och läste artikeln, hon grät också och sa att hon inte kunde förstå.  
Chefer, andra boende och anhöriga visade sitt stöd och erbjöd hjälp på olika vis. Genom kommunhälsan fick de träffa en utomstående att prata ur sig allt med, någon som kunde styra tankarna på rätt spår.

Men viktigast var att de hela tiden kände stort förtroende för varandra. Iréne Karlsson berättar att de ältade allt fram och tillbaka, varje dag.
– Vi vände och vred på vartenda ord, men hur vi än gjorde kom vi fram till att vi inte gjort något fel. Ett tag trodde vi faktiskt inte att vi skulle klara det.  
Under utredningens gång fick personalen inte uttala sig i frågan, därför blev det svårt att ventilera situationen med vänner och familj. I stället vände de sig till varandra. Men det var frustrerande att behöva vara tyst.
– Det jobbigaste var att inte få försvara sig, säger Jenny Johans­son. Folk kunde komma fram till en på byn, alla vet ju vilka som jobbar här, och undra vad vi höll på med. Det var bara att nicka och vara tyst.  

En av de boende passerar matsalen på väg ut på promenad. Hon klappar händerna när hon ser tårtkalaset, som är på väg mot sista biten. Det enda som fortfarande grämer laget runt bordet är att inte ha fått upprättelse i lokaltidningen.
– Vi vill inte att folk ska vara rädda för att skicka hit sina anhöriga. Vi vill att folk ska veta att vi inte har gjort fel.