I går var den hos en granne och hämtade och lämnade något slags aggregat eller liknande. Helikopterljudet är mycket ihållande och störande.
Antagligen beror det på stress men jag ådrog mig näsblod under förmiddagen. Två kunder till mitt företag hälsar på i de relativt nya lokalerna.

Tvåans spårvagn tar mig igen till Marklandsgatan och igen buss 58 fast denna gång till F O Petersons gata. I går var jag på Olof Asklunds gata. Fem-tio minuter försenad, det var svårt hitta rätt ingång, träffar jag företagets representant och vi samtalar i en timme.
Det är ungefär samma arbete som på mitt nuvarande arbete. Skillnaderna är att det är på heltid, du måste prata danska, och det är försäljning, inte telemarketing, det är fråga om.

Det kändes bra och jag kan riktigt se mig själv i yrkesrollen på företaget ifråga. Nackdelen är att om de skulle gå vidare med mig måste jag lämna mitt nuvarande arbete. Det skulle kännas rätt taskigt att göra så, de har breddat vägen för mig, de har gett mig känslan av att duga, att jag är kompetent, gett mig möjligheten att använda mina språkkunskaper.
Kort sagt skulle jag ha svårt att lämna företaget, om det blev aktuellt, men nöden har ingen lag och ibland måste tuffa beslut tas.

Samtalet blev långt, ett gott samtal, kl 17.10 lämnade jag lokalerna och kom fram till busshållplatsen. Snacka om tur, busschauffören har lämnat hållplatsen, jag vevade med händerna, han stannade! Chauffören såg arabisktalande ut. Tack, busschauffören.
Kl 18.10 var jag framme vid Härlanda kyrka och tio minuter försenad till kyrkorådets personalkommittés möte. Puh!
Vi pratade om en förestående anställning i kyrkan. Det var länge sedan jag senast såg dem, det känns bra att träffas igen. Till klockan 19.30 samtalade vi och sen skiljdes vi åt.