– Vi har väl det samhälle vi ser omkring oss varje dag. Det talas om samhället som om det var något som inte fanns nästan ända in i våra kroppar.
Susanna Alakoski efterlyste fler konkreta idéer för att förändra istället för att stanna vid att diskutera problemen.

Hon berättade om när hon arbetade inom socialtjänsten på 1980-talet och mötte kvinnor som var totalt blåslagna:
– Jag frågade aldrig ”får du stryk?”. Det är inte meningsfullt att fråga människor sådant om man inte har någon hjälp att sätta in. För varje socialt problem man ser måste man koppla in social verksamhet som finns i samhällets regi.

Författaren och journalisten Lena Sundström menade att Sverige befinner sig i ett glapp. Här finns inte längre den starka staten som tar hand om problemen, men inte heller det välgörenhetstänkande som är vanligt i andra länder där staten inte tagit samma ansvar.
Varpå Susanna Alakoski menade att staten visst är stark, men gjorde en poäng av att den måste vara snäll också:
– Vi lever i en paradoxal tid. Vi vet så mycket och har en sådan kunskap om mjuka värden samtidigt som vi är så dåliga på att omsätta dem i handling i vårt eget land, säger Susanna Alakoski.

Lena Sundström pekade på att den kollektiva tanken praktiskt taget försvunnit och att alla präglas att tro att arbetsrklassen inte längre finns. Kvar finns bara en enda stor utbredd medelklass.
– Jag är också oroad av den spridda bilden att de som är sjuka och svaga är parasiter på samhället. Det sprids en bild av bidragstagare som fuskare.

Seminariet avslutades av Susanna Alakoski som höll upp Kommunalarbetaren, LO-tidningen, Handelsnytt och flera andra fackliga tidningar samtidigt som hon räknade upp bredden i dess innehåll. Det följdes av ett råd till desamma:
– Om man slog ihop alla de här tidningarna till en skulle man kunna göra en tidning som kom alla 365 dagarna om året. Det skulle vara en konkret handling och det är mitt råd till fackförbundspressen.