– Hårdrock är folklig musik vilket är lite oroväckande för alla som vill känna sig balla, säger Rickard Jakbo.
På bokmässan presenterar han sin bok ”Hårdrock” som ges ut av LL-förlaget.

Rickard Jakbo spexar, driver med sig själv och hårdrockare och får åhörarnas skratt som kvitto på att detta kanske är ett av de roligaste semiarierna, om inte på hela bokmässan så i alla fall den här dagen.
Han berättar om första gången han sa att han var hårdrockare. En historia om en lögn. Han var tio år och sa i omklädningsrummet inför handbollsträningen att han hade varit på Acceptkonsert. Trots att då inte ens hade hört Accept. Men han fattade att det var häftigt.

Första gången Rickard Jakbo hörde hårdrock upplevde han det som mystiskt och lite farligt. Men det som kom allra först var bilden av hårdrockare:
– En granne hade en affisch med Kiss. De stod framför en stad som var helt nedbränd – men de såg glada ut! Det var häftigt.
Rickard Jakbo kallar hårdrocken för en ”jättekulturyttring” och tror att det är en av de mest populära genrerna som finns inom populärkulturen.
– Samtidigt finns det nästan inget skrivet om hårdrock. Det finns en klassaspekt i det. Det är syntharna som blev journalister, det är därför det inte finns något skrivet om hårdrock, säger Rickard Jakbo.

Han berättar om djävulstecknet, som han själv hellre kallar hårdrockstecknet, och varifrån det har sitt ursprung. Om tjejernas roll i hårdrocken; ”de ökade under 1980-talet i takt med att killarna blev snyggare” om det långa håret som kommer från hippierörelsen och läder- och nitutstyrseln med rötter i gaykulturen.