——————————————————–

En Aftonsaga

*

Monolog för kvinnlig skådespelare

av

Björn Björkegren

*

förlaget tystnaden

——————————————————–

Personer: Kvinna med drag av drottning i häxskepnad.

Plats: En tvättstuga.

[Mörkt på scenen – kvinnan kommer in från vänster- tänder ljuset i tvättstugan – scenen lyses upp – vänder ryggen åt publiken – börja plocka ut den torra tvätten från en torktumlare – muttrar trivialiteter om vardagen för sig själv – vänder sig plötsligt om ut mot publiken – börjar tala klart och tydligt]

Tim och Tamira
Så hette mina barn
Tim hade ljust hår
Tamira svart
De föddes på samma dag och kom på varsin solstråle till min varma famn
Jag minns så tydligt deras mjuka skratt

[Tystnar – plockar med tvätten – muttrar trivialiteter om vardagen för sig själv -avbryter – börjar åter tala klart och tydligt ut mot publiken]

Och Tim och Tamira växte sig starka och vackra
Och de skulle leva för evigt med mig
Och jag skulle leva för evigt med dem
Men så kom den dagen när vi åkte till det väldiga havet
Och det var den dagen när jag var så trött och hade arbetat så mycket och inte sovit på så länge
Men jag hade lovat dem att åka till det väldiga havet den
första dagen efter alla de stora regnen
Och detta var den första dagen efter alla de stora regnen
Just den dagen när jag var så trött
Just den dagen åkte vi till det väldiga havet
Jag minns så tydligt deras mjuka skratt

[Se ovan]

Och Tim och Tamira rusade ut i vågorna
Och jag visste att de inte kunde simma så bra
Men Tim och Tamira sprang bara rätt ut och jag ropade:
Inte för långt, akta er, tänk på händerna som kan dra er ut!
Men Tim ropade: Vi ska akta oss, vi är inte rädda!
Och Tamira ropade: Vi har starka händer vi också!
Och jag var så trött och solen var så varm och himlen var så blå
och havet viskade sina sånger och jag la mig ner och jag kunde
hela tiden höra Tim och Tamira
Jag minns så tydligt deras mjuka skratt

[Se ovan]

Jag somnade
Och jag sov så djupt inne i mig själv som om jag aldrig sovit förr
Och när jag vaknade så vaknade jag av skrik
Och jag visste alltför väl vad som hänt
Och jag sprang ner till stranden
Och jag trängde mig förbi alla människorna
Och jag höll tyst Tim och Tamira i min famn
Och jag kände hur de färdades bort från mig på varsin månstråle

[Se ovan]

Om havet så drucke sig självt!
Om solen så brände sig till döds!
Om himlen så aldrig funnes!
Men ingenting hände och allt var mycket stilla
Och människorna skakade på sina huvuden
Och människorna såg strängt på mig
Och människorna vände sina ryggar åt mig
Och jag såg på mina tomma händer
Och från den stunden var jag ingen mamma längre
Istället blev jag en häxa

[Se ovan]

Och jag färdades långt långt bort från alla människor
Och jag stal allt drakguld som fanns i hela världen
Och jag byggde det väldigaste palats som någonsin byggts
Och jag satte mig på en tron av diamant
Och jag såg mina naglar växa sig allt längre
Och jag kände mitt hjärta dras ihop alltmer i mitt bröst
Och jag såg det falla ut som en liten svart pärla

[Se ovan]

Och jag tog pärlan i min hand
Och jag stack ett litet hål i pärlan
Och som ett förgiftat svärd genom min kropp kändes sticket
Men jag bara log och trädde de finaste kedja av guld
genom pärlan
Och jag trädde pärlan och kedjan över mitt huvud
Och jag tänkte att så här skall jag sitta alldeles ensam
ända tills evigheten tar slut
Och hela tiden kände jag pärlan pulsera mot mitt bröst
Pulsera som en svart natt

[Se ovan]

Men en morgon när regnet föll som små grå fåglar utanför mitt palats så reste jag mig upp från min tron av diamant
Och jag gick mig ut i skogen och fångade en varg
Och jag satte mig på vargen och flög till staden och en lekplats
Och där fanns det barn med mjuka skratt
Och där fanns det mammor som satt och sov i solen
Och när mammorna sov som bäst så frågade jag barnen:
Vill ni klappa min hund?
Och alla barnen kom och då frågade jag:
Vill ni sitta på min hund?
Och alla barnen satte sig på vargen och så flög vi iväg högt upp mot den blå himlen!
Men mammorna bara sov och sov och sov i den varma solen
som sakta började gå ner

[Se ovan]

Och jag visade barnen mitt stora palats
och jag öppnade alla dörrar och fönster
och alla barnen sa: O så vackert!
Sedan sa jag: Blunda nu
Och alla barnen blundade och då byggde jag ett tivoli
framför deras hopknipna ögon
Sedan sa jag: Titta nu
Och alla barnen förundrades över karusellerna, slänggungorna,
musiken, det spunna sockret, den blodröda saften och
det glittrande ljuset
Och jag sa: Åk så mycket ni vill Ät så mycket ni vill Drick så mycket ni vill Skratta så mycket ni vill
Och den svarta pärlan pulserade mot mitt bröst ty jag visste en sak som barnen med sina stora ögon och mjuka skratt inte visste
Jag visste att de aldrig skulle komma härifrån och att den här kvällen aldrig skulle ta slut

[Se ovan]

Och barnen snurrade i karusellerna, slungades runt i gungorna, åt av det spunna sockret, drack av den blodröda saften, skuttade till musiken och bländades av det
glittrande ljuset
Och de skrattade och skrattade och skrattade ända tills
skratten blev gälla och övergick i gråt
Då föll de omkull och ville hem
Men jag bara skrattade och strök min varg över pälsen
Hem? Det här är ert hem! Har ni inte förstått det?
Men de fortsatte: Vi vill hem till våra mammor
Då reste jag mig upp från min tron av diamant och gjorde mig tio meter lång
MAMMOR! NI HAR INGA MAMMOR LÄNGRE! DET ENDA NI HAR ÄR MIG, TIVOLIT OCH DEN SVARTA HIMLEN OVAN ERA HUVUDEN!
Och jag satte mig ner och den svarta pärlan glödde mot mitt bröst och jag strök den försiktigt med mina långa naglar

[Se ovan]

Men en liten flicka som jag inte kände igen reste sig upp och karusellerna slutade snurra, musiken tystnade och det glittrande ljuset försvann
Flickan sa: Se på mig
Och en månstråle föll över henne och hennes ansikte klövs i två
Det ena var Tamiras
Det andra Tims
Och de sa på samma gång: Havets händer var starkare än vi trodde och sömnens händer var starkare än du trodde
Så försvann de och med dem den lilla flickan
Då reste jag mig trött ur min tron av diamant och sa till barnen:
Det har blivit dag nu
Ni ska åka hem

[Se ovan]

Och vi färdades på min varg tillbaka till staden och lekplatsen där barnens mammor fortfarande sov i den varma solen
Och när barnen satte sina fötter i sanden så mindes de ingenting av tivolit, vargen eller mig
De föll bara som små solstrålar i mammornas varma famnar
Men jag satte mig på vargen och flög ensam tillbaka till mitt häxpalats

[Se ovan]

Och jag släppte vargen lös och satte mig på min tron av diamant
Och jag såg över det tysta tivolit och tänkte att så här
skall jag sitta alldeles ensam ända tills evigheten tar slut
Och regnet föll åter som små grå fåglar utanför mitt palats
Men då kände jag hur den svarta pärlan började växa och jag såg den ändra färg
Och till slut var den lika stor som min knutna hand
och lika röd som saften på mitt tivoli
Och den sprängde guldkedjan och föll in i mitt bröst
och jag kände det som en livets stilla sång långt inne i mig
Och guldkedjan föll från min hals och jag öppnade min hand
och fångade den och jag tänkte:
Kanske vill jag inte vara någon häxa mer
Så jag reste mig upp, utplånade palatset och tivolit, bröt mina långa naglar och började sakta gå mot staden och människorna
Men i mitt hjärta kommer alltid att finnas ett litet hål och i min
hand skall jag alltid hålla en bruten kedja av guld och alltid skall jag veta att jag lät allt detta hända bara för att Tim och Tamira
inte skulle lämna mig

[Tystnar – plockar färdigt med tvätten – ser sig omkring i tvättstugan – går sakta ut mot vänster – stannar vid ljuskontakten – börjar åter tala klart och tydligt ut mot publiken]

Lämna mig för någon som jag en gång älskade mer än livet självt.

[Sätter ner tvätten – kryper hastigt ihop på golvet- knäpper händerna hårt – säger med svag men ändå klart hörbar röst]

Förlåt mig, snälla, förlåt mig…

[Reser sig långsamt upp – torkar bort en tår ur ögat – stryker sitt hår tillbaka – rättar till sina kläder – knäpper bort något från axeln – plockar upp tvätten – ser sig en sista gång om i tvättstugan – bedömer det hela som avslutat – släcker så ner – dörren går i lås]

RIDÅ