Fast jag såg dem inte förrän de plötsligt stod framför mig. En man med kamera – en typisk sån där stor grå- och svartrandig kamera som tidningsfotograferna har – och en kvinna med block i högsta hugg och axelremsväska på axeln, ja var annars?
Nej, nu får det vara nog sa jag och smällde med mitt färgglada paraply mot dem, hötte så där som kärringar i tecknade serier gör.
Nä, men vad då, vi vill bara ställa några frågor, sa de i mun på varandra.
Jaha, det får ni göra utan den där sa jag och petade med paraplyspetsen mot kameran.
Han med den stora utrustningen backade. Jag är redan i Östran idag och ni ser ut att vara från Barometern, jag vill bara veta vad ni tänker fråga om?

Syjunta
Från Karin Öbergs stickworkshop på Byteatern förra veckan.

Nej, det skulle jag få se i tidningen själv i morgon sa de och jag gick vidare och tänkte på att det är så mycket av mig och min svarte sambo nu. Inte nog med att jag är stor i mig själv, jag syns ju överallt!
Eller i alla fall en skymt här och en skymt där. En kvinna i rött sitter och stickar på en workshop på Byteatern, vem är det, jo jag. En kvinna dansar linedance, man ser bara ryggtavlan, vem är det, jo jag.
Och så är det Lussekatt som blir veckans husdjur i en tidning och vinner en trisslott i en annan. Ja så är jag här i Kommunalarbetarbloggen och inte nog med det, jag är i Östran både på papper och webb idag!
Se här hur det blev – www.ostran.se – men tro inte allt som står i tidningarna.
Hej hopp!