Ordet maskrosbarn börjar kanske bli något överanvänt, i synnerhet som det kommit flera starka barndomsberättelser på temat de senaste åren. Författarna skildrar en uppväxt utan nåd, där de ändå lyckas bevara sin själsliga, innersta kärna så pass att de både överlever och lever ett, som det verkar, framgångsrikt vuxenliv.

Maskrosor eller ej, dessa barn, ofta små flickor, klarar försummelse och vanvård, i alla fall med livet och skrivförmågan i behåll. För Ethel G Ericsson var det dock svindlande nära att livsgnistan släckts. Flickan som inte fick finnas är ett oönskat barn, som får utstå mer än de flesta ungar av fysisk och psykisk misshandel, främst av en psykiskt sjuk och missbrukande mamma men också av en kärleksfull men hårdsupande pappa.

Jag har läst Ethel G. Ericsson när hon skrev krönikor om sin uppväxt i SvD. Men det som där var sorglustiga skrönor att småle åt är i den här romanen, som sträcker sig fram tills hon fyller 13, svartare, mer hudlöst. Det är naken och osentimental prosa om en liten flicka som försöker dansa med i mammans humörsvängar, och som går med en ständig klump av rädsla i magen. Det är också en roman om arbetarklass, fattigdom och en outsinlig flod hembränt i en liten by utanför Örnsköldsvik. Författaren lyckas fortsätta älska sina föräldrar, trots svek och våld. Ett oförsonligt barnaperspektiv blandas upp med deras livsberättelser, som ökar förståelsen.

Som alla maskrosbarn överlever och utvecklas huvudpersonen på små droppar av uppmuntran och vänlighet. En snäll doktor exempelvis, är kanske den som pekar ut framtidsvägen. För bland mycket annat är författaren i dag även vd för ett vårdföretag som specialiserat sig på mag- och tarmsjukdomar. I läkarmottagningen mitt emot mitt jobb sitter hennes namnskylt högst upp, störst och blankast av alla. Onekligen gör det boken lättare att läsa. Och när jag gjort det är jag inte alls förvånad.