Medias uppmärksamhet kring salladsbaren i Göteborg fick vänsterparitet att lyfta frågor om vem som kan ställa krav på villkoren på arbetsplatsen och vad som kommer fram i media. Och om vilka krafter som ligger bakom.
– Mamman till ägaren av salladsbaren kontaktade oss och berättade att ägaren ville skriva på avtalet, men då var det så många företagare som gett henne stöd för att hon inte skrivit på att hon inte kunde, berättade Carina Petterson, ombudsman Hotell- och restauranganställdas förbund.

Laina seminarium
Medias bild av facket diskuterades av Laina Rosberg, Kommunalarbetaren, och Clas Linder, Transports vice ordförande.

Hennes kritik av media var hård, faktafelen är många och fackets budskap stryker ofta redaktionerna bort med rödpenna hävdade hon. Ett skäl till att okunskapen om kollektivavtal är stor är att skolan inte tar upp det.
– Lagen är fyrkantig. Kollektivavtalen är anpassade till branschen, det ger möjlighet till timanställningar.
I fackets jourtelefon pratar ofta Carina Petterson med medlemmar. De vill att facket ska komma oanmält på besök och fråga arbetsgivaren om semesterersättning betalats. Men som enda anställd i ett familjeföretag vill medlemmar sällan att facket ska driva just deras fall.

Efter att ha fått flera restauranger att teckna kollektivavtal förväntade sig Carina Petterson att blockaden av Sofia Appelgrens salladsbar högst skulle ge en notis i tidningarna. Men intresset var större än så, speciellt efter centerpartiets Fredrick Federleys inspel. Snabbt lärde hon sig också hur viktigt det är vem som agerar.
– Det blev unga söta Sofia mot gubbiga bullriga facket, sa Carina Petterson.
Efter att hennes manliga kollega som är 50+ synts i media några dagar fick hon ta över. Att fackets pressansvarige satt kvar i Stockholm gjorde att det tog lång tid att komma ut med pressmeddelanden.

Kommunalarbetaren har i flera artiklar skildrat vårdföretaget Curanda, KA:s reporter Laina Rosberg deltog i panelen:
– Jag har funderat över om Curandas ägare kunde ha blivit martyr, men det är nästan totalt tyst kring Curanda. Men ägaren är en kvinna som uppträder aggressivt och är ingen ung gullig tjej, sa Laina Rosberg.
Med många års erfarenhet som reporter på Kommunalarbetaren kunde hon vittna om hur det som reporter blivit allt svårare att komma in på arbetsplatser i takt med att offentlig verksamhet privatiserats. Och hur anställda blivit allt tystare. Offentliganställda har i lagen skydd att berätta om hur det är på jobbet.
– Om det är missförhållanden kan man ringa förvaltningen, händer inget kan man ringa politiker. Politiker är rädda om sitt rykte, det ger effekt. På den privata sidan finns inte det samma. Är chefen dålig finns inget att falla tillbaka på, sa Laina Rosberg.
Att media skildrar förhållandet på jobbet vet hon kan leda till förändringar.
– När vi berättade om busschaufförerna som inte fick några kisspauser fick facket opinionen med sig.

Men när det gäller Curanda i Nacka hävdade hon att det är svårare.
– Nacka ligger i täten för kundvalssystem. Ansvaret har flyttats över från politiker till den enskilda kunden, det är tänkt att de ska kunna protestera genom att välja ett annat företag. Det enda kravet som ställs på företagen är att de inte har skatteskulder och en ansvarsförsäkring i fall vårdbiträdet skulle ha sönder något. Det finns inga krav på försäkringar i fall vårdbiträdet skulle gå sönder, sådana krav skulle ställas.

Men bilden av facket är också beroende av som lyfts fram i massmedia påminde Clas Linder, Transports vice ordförande.
– Vi glömmer bort att det finns väldigt många bra företagare som kommer till oss och vill ha hjälp. De blir utkonkurrerade av företag utan avtal.
Men att avstå konflikter för att de ger en ofördelaktig bild i media är inte tänkbart för Clas Linder. Samtidigt är det viktigt att ta diskussionerna på arbetsplatserna.