Luis Saravia har städat i nära tio år och hans arbetsgivare är Skarings Rutinstäd.
Han omfattas av Almegas serviceentreprenadavtal.

Löneförhöjningen på 2 360 kronor under en treårsperiod är han nöjd med: 800, 800 och 760 kr per år. Halva beloppet är individgaranti, det vill säga den summan har han rätt till. Resten fördelas individuellt.
Eftersom han endast arbetar sex och en halv timme blir summan lite mindre.
Luis tjänar idag 14 000 kronor.
– Vi får ingen information och arbetsgivaren är inte förberedd på några lönesamtal. Det är dess­-utom få som pratar svenska, så det är inte lätt att ha några samtal.
Senaste gången han fick löneförhöjning fick han läsa det på sin lönespecifikation. Vad han minns var det 200 kronor.
Han säger att arbetsgivaren ”värmer sina pengar i fickan”.
Enligt honom har schemat ändrats så att han fått fler arbets­uppgifter men inte mer arbetstid.
– Avtalet är en smäll mitt i huvudet på arbetsgivaren, säger han och tänker kontakta facket för att bevaka sina rättigheter.

I avtalet står att anställda som utnyttjar yttrande- och meddelarfriheten ska skyddas från arbetsgivarens repressalier.
– Det är jättebra. Det finns andra som är rädda att straffas om de säger sin mening. Men sån är inte jag.
Hans Forsberg, Kommunals ombudsman, påpekar att i avtalet föreskrivs att det måste vara ett lönesamtal mellan chef och arbetsledare och överenskommelser om lokala kriterier med facket.
– Arbetsgivaren måste informera om detta och absolut motivera lönesättningen, säger han.

| Foto: Tobias Holmqvist |