Nej, jag är inte extremt morgonpigg, tränar inte till något elitlopp och försöker inte gå ner i vikt. Men det goda humöret efter en sådan start brukar sitta i hela dagen och vara värt besväret.
Nu stelnar emellertid leendet halvvägs!

Från mitt hem till redaktionen är det ungefär 8 kilometer. Springvägen är fantastisk: Genom Långholmen, upp via Västerbron, ner i Rålambshovsparken, där Riddarfjärden glittrande brer ut sig, med fri sikt mot Slussen, Gamla Stan, Stadshuset och Söder Mälarstrand. Huskroppar och kyrktorn harmonierar i perfekt balans.
Jag tar mig längs Norr Mälarstrand, mot Klarastrand och Barnhusbron med ett småleende (nästan) på läpparna, varje gång drabbad av Stockholms fantastiska skönhet, där inte bilarna fått ta över allt utrymme.

För många år sedan hotades Klarastrandsleden av en sexfilig motorväg ut i vattnet. Då räddades det lilla som återstod av kanalen av opinionen.
Men stans vattenspegel är inte fredad, visar det senaste dumförslaget som häpnadsväckande nog fått klartecken från exploateringsnämnden i Stockholm: Ett gigantiskt bygge, 9- 12 meter högt och 80 meter långt kombinerat lyxhotell och badhus ska få lägga sig som en vägg för större delen av utsikten mot Slussen!
Diametern är 125 meter och kolossen kommer att, för att citera DN:ledaren 17 jun -07: ”dominera och delvis blockera den i dag öppna Riddarfjärden. Byggs den kommer en av världens vackraste stadsbilder radikalt förändras och förfulas.”

Pust och stön! Förslaget har av den ansvariga arkitektfirman presenterats som något folkligt. Ett ”kallbadhus”. Ordet väcker tankarna till förra sekelskiftets badanläggningar, varav de intresserade kan bege sig till de nu existerande, som Stockholms kommun obekymrat låter förfalla.
Eller det försynt placerade kulturminnesvärda och ännu levande Liljeholmsbadet, vid Årstaviken, ett bad som hotades men räddades av opinionstryck på 1990-talet.
Den tänkta jättebadringen mitt i Riddarfjärden är mer av lyxhotell än folkbad. Den presentation som gjorts av de ansvariga har visat badhuset som mycket mindre än vad det i verkligheten blir. Effekten på stadsbilden har inte klargjorts.

Skönhetsrådet är emot bygget, men i kommunen är det endast miljöpartiet och vänsterpartiet som protesterat. Socialdemokraterna är ”försiktigt positiva”, enligt SvD 15 juni 2007. De borgerliga är för idén och har gett sitt godkännande. I början av september ska stadsbyggnadsnämnden säga ja eller nej.
Vid Nordic Light Hotel i city finns nu en skalenlig modell för allmänheten att studera. Ansvariga tjänstemän och politiker tror att lyxlådan i Riddarfjärden ska ”öka Stockholms attraktionskraft som besöksstad”.
För vem? Stockholms attraktionskraft som besöksstad ligger bland annat i det som inte kan köpas för pengar: En svindlande, hänförande vy, en ljum sommarkväll i Rålambshovsparken, utsikt mot sol- eller regnstänkt vatten, måsar och båtar under en fikastund eller promenad Riddarfjärden runt, det fascinerande mötet mellan is och land, när vintern enstaka gånger slår till.

Vatten, stan är full av vatten, sjöng Robban Broberg i en av sina gamla hitlåtar. Vatten är det som gör Stockholm till den stad det är. En stad som vi vill vara stolta över, antingen vi är tillfälliga turister, eller bofasta. Det är vår huvudstad, inte någon töntig Captial of Scandinavia som Stockholms finansborgarråd Kristina Axén-Olin (m) vill döpa den till, enligt SvD den 17 juni 2007.
Sällan brukar jag nicka instämmande åt DN:s ledare, men idag är det bara att helhjärtat hålla med i tidningens slutkläm: ”Stockholmarna har varit med förr och försvarat sin stad. Från striden om almarna till vad vi hoppas blir en lika framgångsrik strid om Riddarfjärden löper en röd tråd, rätten till en fri och öppen stad för alla.”