De var inte många, närmare bestämt två, från moderaterna men de väckte känslor, inte minst sedan alliansen vunnit valet. Nu visar Statistiska centralbyråns väljarmätningar inga skillnader i sympatierna för moderaterna bland kommunalarna i maj (före annonserna) jämfört med september (efter annonserna) och LO:s valanalys visar att de LO-medlemmar som röstade på moderaterna i hög grad hade röstat borgerligt redan innan. 1,2 procent bytte från vänster till höger.

Snarast var det tjänstemän som gick från s – m för att de (med viss rätt) misstrodde socialdemokraternas jobbpolitik.
Frånvaron av densamma syntes även exempelvis i Kommunalarbetarens valenkät med riksdagspartierna.

Men nu var det inte eventuella effekter av annonser som var uppe till debatt, inte heller vår valbevakning. Utan frågan gällde om KA, i likhet med andra tidningar, även fackliga, ska ha rätt att, följa riktlinjerna i Spelregler för Press, Radio och Tv och publicera annonser från demokratiska partier, representerade i Sveriges riksdag. Detta som ett led i det fria åsiktsutbytet i valtider.

Två motioner hade krävt att sådant inte skulle förekomma i Kommunalarbetaren. Kongressen höll inte med motionärerna, utan ansåg att en tidning, som jobbar utifrån samma riktlinjer som övrig press, är viktig för facket. Det är mycket glädjande.

Att publicera moderatannonser kan tyckas onödigt. Men det är en betydelsefull principfråga. Det handlar om tankeutbyte, och i motsatt riktning, även om Kommunals rätt att få annonsera exempelvis i borgerliga tidningar, eller arbetsgivarnas tidningar. Men framförallt handlar det om trovärdigheten för Kommunalarbetaren, som, med läsarnyttan som ledstjärna, försöker göra tidningen så nyhetsspäckad och användarvänlig som möjligt, med professionell journalistik som metod.

Men frihet är, för att travestera den kände humoristen Hasse Alfredson, som en påse. Inte mycket att ha om man inte fyller den med något. Så är det även med yttrandefriheten. Om vi lyckas eller inte är upp till er att bedöma. Inte gör vi allt perfekt, men vii lyssnar och lär i kontakterna med er varenda dag. Och försöker dra vårt strå till stacken för att göra de fackliga tidningarna till nödvändiga röster i samhällsdebatten.

Jämlikhet och rätten för utrikes födda kommunalare att bli sedda och erkända för sin kompetens diskuterades också.. Monica Calderon från Stockholm talade ur hjärtat och sa vad många invandrade medlemmar känner: ”Jag har haft det svårt att komma vidare från mitt uppdrag som arbetsplatsombud på en förskola i Rinkeby. Jag har ofta känslan att bli annorlunda bemött, att alltid känna mig uttittad. Jag vill att vi som kommer från ett annat land blir välkomnade och får chansen just för att vi kan tänka och tycka annorlunda, att vi ska kunna mötas i förståelse för varandra.”

Här uttrycker alla sin goda vilja, risken är bara att det stannar vid läpparnas bekännelse. Det krävs praktiskt handling ute i varenda avdelning och sektion. Släpp in de utrikes födda till uppdrag, de är 20 procent av medlemmarna nu! (Att sedan klumpa ihop ”utrikes födda” är inte särskilt bra, alla är ju individer, men så länge många problem med diskriminering är just riktad mot denna ”grupp” så är det fortfarande befogat.)

Mona Sahlin, en gång betraktad misstänksamt av facken, är inte bara tagen till nåder, utan mottogs med öppna famnen och stående ovationer när hon talade till kongressen. Och det vore väl märkligt om inte det vore möjligt att kunna ändra sig och bedömas utifrån det läge som råder nu.
I ett feministiskt parti måste heltid bli en rättighet och deltid en möjlighet, och vi måst satsa på höjda lägsta löner, sa hon bland annat och gratulerade, även hon, till ett avtal, som kommunalarna ärligen förtjänat efter 90-talets tuffa uppoffringar och besparingar.

Detta och mycket mer blev sagt denna sista torsdag i maj, i ett regntungt Stockholm där Louise Hoffsten och hennes band fick Folkets Hus att gunga, innan barnen i Boos skolkör lockade fram den lilla tår på kinden som Idas sommarvisa alltid gör, av någon anledning, antingen man gillat skolan eller ej.