Claes Hultling, 54 år, kommer körande i en rullstol på Spinaliskliniken i Frösundavik, utanför Stockholm, där han är vd. Han bröt nacken i en dykolycka för 23 år sedan. I åratal har han satsat mycket tid och energi på ryggmärgsskadade, även på deras sexualitet.  Han varnar för att blanda ihop rollerna som vårdare och älskarinna.
– Det är själsligt utarmande och inte bra för kärleken och förhållandet, säger han.
Därför har till exempel hans hustru bara tappat honom på urin två gånger av 35 000 tillfällen. Den kärleken har hållit i 27 år.
Han har förstått att för en del är det kanske ekonomiskt fördelaktigt att låta sin fru sköta om en. Men om en hustru ska ägna sig åt vårdande 56 timmar i veckan blir det inte tid över för kärleken.

Då och då blir undersköterskor kära i ryggmärgsskadade patienter.
– Det måste man handskas med inkännande, eftertänksamt och finkänsligt. Det får inte bli något allmängods, så att det blir stötande för de andra i personalgruppen, säger han.
Peter i artikeln bredvid kände sig mycket utlämnad till vårdpersonalen. Claes Hultling tycker att det är a och o att patienterna får behålla sin integritet i vården.
 – Det kan handla om unga skadade män i sin mest aktiva sexuella period. Kåtheten sitter i huvudet och är lika stark som innan en ryggmärgsskada. Vid speciella vårdsituationer kan den sexuella undertonen förstärkas, till exempel när någon fattar tag i penis för att sätta in en kateter.

Då, anser han, att det är extra viktigt att det är så få personer som möjligt kring patienten. Annars riskerar man som patient att bli helt avkönad, precis som de som är födda handikappade. De har under årens lopp hanterats av olika vårdpersonal.  
– Till slut bryr de sig inte ens om toalettdörren står öppen eller inte, när de uträttar sina behov, säger han.
Han tycker att det borde vara självklart att undersköterskor inte talar om sitt privatliv ovanför patientens huvud, lika litet som man i fikarummet skojar om vilket jättestort stånd den och den killen hade, då de vårdade honom.