”Nu vågar jag stå för vad jag tycker”

– Även om andra inte tycker lika vågar jag stå för saken, säger uskan Ulrika Karlsson och lutar ansiktet i händerna där vi sitter i den igenbommade serveringen i källarplanet på Vibacka, ett särskilt boende för äldre i Ockelbo.

Ulrika Karlsson tycker att hon förändrats med Balanskartan, som är en modell för att utveckla verksamheten. Kommunal­arbetaren berättade i nr 2/07 om Ulrika Karlsson och hennes arbetskamrater, som kastade färre mackor efter att de pluggat ekonomi.
Efter det har en del, men inte alla, blivit bättre på ordning och reda, tycker Ulrika Karlsson som nu är klar med Balanskartan. Sedan sist har de setts flera gånger och talat om organisationens svaga och starka sidor.

Klockan närmar sig halv tio. In strömmar arbetskamrater som ska delta i sista delen av Balanskartan. I dag ska de prata om möten och olika roller, de slår sig ner i samlingssalen innanför serveringen.
De enda fönster som finns här har spegelglas och är infästa i gamla fönsterbågar. Att den här måndagen ska bli årets varmaste vårdag hittills går inte att ana. Många är trötta efter att ha jobbat helg.

Mindre grupper diskuterar vilket som är det bästa sättet för information.
– Det är bra om det är obligatoriskt, då kan man inte komma och säga att man inte hört det, säger vårdbiträdet Christina Andersson, som redan jobbat tre timmar och hjälpt flera brukare upp.

Hur möten ska fungera pratar man också om. Två sjuksköter­skor sitter med, deras roll diskuteras. De är inte alltid med på gruppmöten, men alla tycker att det vore bra. Nattpersonalen är heller inte med. När grupperna redovisar anser många att missförstånden skulle bli färre om nattpersonalen deltog i gruppmötena.
Nästa punkt är gruppledarnas roll. Några undrar om de behövs och vad man gör om ingen vill.
– Inget påtvingat, det fungerar inte, säger undersköterskan Nina Källberg.
Flera vet inte vad gruppledaren gör. Andra tror att gruppledaren gör en stor del av det jobbet hemma. Men det visar sig att tid är avsatt på schemat och att gruppledaren är tänkt att vara en länk till arbetsledaren.

Kontaktmannaskapet tas upp. I höstas stod kunden i centrum, efter att politikerna reagerat säger man numera brukaren.
Även här finns oklarheter. Är det kontaktmannen eller sjuksköterskan som ska ringa anhöriga om brukaren är dålig?
När redovisningen är klar får alla riktlinjer för kontaktmannaskapet och gruppledare. Flera känner igen dem.

Klockan har passerat tre, sista träffen för Balanskartan leder mot sitt slut, processledaren undersköterskan Ulrika Olsson börjar summera. Resultatet av dagens diskussioner blir grunden för hur framtidens möten ska se ut.
– Nu är det viktigt att hålla tänket vid liv, säger hon.
Flera är villiga att göra det, sjuksköterskorna betonar hur bra det har varit att dela erfarenheter. De som var trötta i förmiddags tycker att dagen varit den mest givande, något konkret har diskuterats.
Nästa steg, hoppas flera, blir att diskutera nybygget. På parkeringen snett över gatan markerar tunna träribbor var det nya boendet ska ligga. Vibacka och Sjöängsgården ska bli ett.

Ulrika Karlsson, som är ledig och för länge sedan har åkt hem, ser nybygget som en vision.
Att diskutera organisationens svaga och starka sidor kan ge en förändring, tror hon.
– Det är bra att chefen tar upp detta och visar intresse för förändring och för vad vi tycker.

|Foto: Pernilla Wahlman|