Sedan 10 år tillbaka är han förälder. Han var bara arton när han bad mig om stöd för sitt och sambons beslut att bli föräldrar. Och bjöd in mig till en ny roll i livet – farmoderns.

Visst blev jag överraskad, då, men också överraskad av min spontana känsla av att det här skulle gå jättebra.
Visst var han ung men också rätt självständig, reflekterande och klok. Sambon var några år äldre, med lite mer erfarenhet av relationer. Bägge resonerade realistiskt och framför allt sökte de råd tillsammans. Och det har de fortsatt med. Också när separationen blev den bästa lösningen några år senare.

Samarbete och samma ansvar har lagt grunden för en vardag där barnbarnet har full tillgång till två, i alla lägen, fullt ut fungerande föräldrar. Hon flyttar emellan med möjlighet till ändringar om det behövs. Hon tar hem kompisarna på bägge ställena och vardagen är sig rätt lik, oavsett vem hon är hos. Hon kommer till mig både med pappa och mamma.
Tillvaron hänger ihop för henne och hon har många som vill ge henne sin kärlek.

Vad jag vill säga är att det inte handlar om att ”dela” när det gäller barn. Det går inte att dela på ett föräldraskap. Varje förälder måste ta ansvar för sin relation, fullt ut, till hundra procent.
Det går inte att delegera kärlek. Ingen kan älska åt mig!

Det är i det här ljuset vi måste diskutera föräldraförsäkringen – med barnets bästa för ögonen.

Nu tackar jag för den här veckan och önskar er alla en skön helg!