När benen inte alltid bar blev också tvätt och matplanering tunga ”måsten”. Hemtjänsten fyllde på med fler timmar men tryggheten blev inte tillräcklig i ensamma timmar.
Sedan en månad och efter ett halvårs resonerande fram och tillbaka är mamma på ett äldreboende. Jag var där igår kväll.

Det har varit en svår process tycker jag. Först ville mamma flytta genast men när det väl fanns plats ångrade hon sig. Sedan ville hon flytta igen men då var väntetiden längre så hon hann ångra sig flera gånger.
När det sedan blev en plats ledig var det först jättebra men sedan helt omöjligt. Fram och tillbaka. Först få mamma till ett beslut, sedan motivera kommunen och sedan mamma (som ändrat sig) och sedan kommunen igen och sedan mamma igen, osv.
Lyssna, ändra, försöka igen, få nya beslut, lämna återbud, få ny plats och sedan komma till den punkt att nu står vi fast vid att ta den här platsen trots att mamma igen säger att hon nog inte vill.

Det är lite som att skola in barn på dagis, med den stora, stora skillnaden att jag som förälder vet att barnen kommer att förstå mer och mer och kommer att tycka om att vara där och kommer att förstå varför jag fattade beslut över deras huvud.
Med mamma är det tvärt om. Hon kommer att förstå mindre och mindre. Hur gör man då?
Hur ska jag veta hur mycket jag ska lyssna på vad mamma vill när jag samtidigt förstår att det är helt orealistiskt och att det kommer att vara något helt annat nästa dag? Var går gränsen mellan att vara kärleksfull och att köra över? Hur ska jag kunna resonera med nödvändig distans samtidigt som jag känner att den process som pågår egentligen är ett sakta avsked från den älskade person som alltid funnits för mig? Mamma, som hela tiden varit min stora supporter, i livets alla skeden, med sin oreserverade kärlek.
Jag var alltså hos henne igår kväll och jag märker att jag håller på att bli mamma till min egen mamma.
Ögondoktorn, husdoktorn, fotvården, frissan, träna rullator. Allt måste ner på papper. Scheman håller förvirringen stången.
Personalen är tryggheten.

Värdig vård vill alla ha. Värdig vård kan bara bygga på värdiga villkor för personalen. Grundvillkoren måste vara en trygg anställning, rätt till heltid, en lön som räcker hela månaden och gymnastik på jobbet så kroppen håller ända till pensionen.
En självklarhet men fortfarande inte en verklighet. Är det verkligen värdigt ett civiliserat samhälle?