Min morgon startade med en ögonblicksbild från Marseilles och valvakan igår, söndag kväll.
Jacques, min ”brabo” (jag har hittat på det uttrycket för det är ju nästan tvång på att kunna etikettera, sambo, särbo, hitbo och ditbo, och eftersom vi reser runt rätt mycket men gärna vill vara tillsammans och har det bra när vi är det, så kallar jag oss ”brabo”) var på plats och rapporterade.
”Jag såg kvinnor som grät när valresultatet stod klart. Jag såg ungdomar som vädrade sin frustration på gatorna.”

En majoritet av väljarna ville ha en stark man som president. En man som hävdar lag och ordning och som vill återupprätta auktoritet och moral. Han vill rensa upp bland papperslösa och spola rent förorterna från ”slöddret”.
Han fiskade framgångsrikt i de nationalistiska vattnen och möttes med jubel när han på ett av de sista valmötena vrålade att han skulle likvidera den politiska solidaritetsrörelse som växte fram i slutet på 60-talet. Den hade förstört Frankrike. 

Motkandidaten, Ségolène Royal, gjorde det bästa valet för vänstern på länge men det räckte inte. Bl.a. för att hon inte fick tillräckligt stöd bland de egna. Inte av männen. Flera av dem gick ut i polemik mot henne och några valde att öppet stödja Sarkozy.
Sègolène har genomgående beskrivits som sympatisk men inte tillräckligt kompetent.
En lyssnande och visionär förnyare men inte kompetent.
Stor politisk erfarenhet (flera ministerposter) men inte kompetent.
Bra relationer med flera andra europeiska politiker men inte kompetent.
Modern EU-politiker (vill utvidgning) men inte kompetent.
Prioriterar välfärdsfrågor, hävdar samhällssolidaritet men inte kompetent.

Jag känner igen tongångarna. Inte minst från de bolagsstämmor som jag bevistat de senaste veckorna. Mansdominansen är massiv i styrelserna och förklaringarna från valberedningarna är att kön varken är ett hinder eller en tillgång. Valberedningen ser uteslutande till kompetensen.

Slutsats – kompetensen är (fortfarande) en man.