Det är med blandade känslor. Jag längtade hem till våren men jag saknar också Norrbotten. Det är fantastiska människor däruppe. Jag gillar dem verkligen. Egensinniga, tänker själva, protesterar och kräver sin rätt.  Det passar mig.

Men det är ju roligt att ha kommit hem också och jag pratade om hemlängtan i mitt tal. Sedan avslutade jag talet med ett vårskri! Ni vet ett sådant där som Ronja Rövardotter gör när hon kommer ut i skogen efter den långa kalla vintern. Vi skrek där uppe på Karlberg, för våren, för demokratin och för en bättre skola.
Högst av alla skrek en liten tant. Hon var fantastisk, hon skrek så högt så hon överröstade alla och hon skrek längst av alla. Den tanten kunde skrika.
Hela mitt hjärta fylldes av glädje och efteråt gick jag fram och kramade om henne. Hon skrattade och sa jag är van att skrika och jag vill skrika.  Hon var min bästa upplevelse på väldigt länge.

Idag ska vi demonstrera. På mitt plakat skriver jag ”Respektera hembiträdet –  inför 6 timmars arbetsdag!”
Det finns bara en reform som på allvar kan påverka jämställdheten och underlätta kvinnors dubbelarbete och det är sex timmars arbetsdag.  
Partiet  har egentligen aldrig drivit frågan – kvinnoförbundet ja, kommunal ja men nu på senare tid har frågan lagts ner eller tonats bort. Skäms säger jag.
För kvinnorna finns ingen viktigare reform.

Det är bara snicksnack att arbetstidsreformen skulle vara svårt att införa. Allt som man vill kan man göra – svårare är det inte.
Jag demonstrerar också för mer demokrati. Människor måste kunna påverka politiken och politiken måste utgå ifrån människors vardag.  
Det är lite si och så med det nu för tiden. Jag ogillar när politiker tar på sig rollen som opinionsbildare och hela tiden talar om vad som är bäst för oss. Precis som om vi inte själva kan tänka.
Så mer makt åt folket utbrister jag denna första maj.