I morgon är det Första Maj. Hoppas det blir mycket folk i år. Men folk har tröttnat på demonstrationerna. Också demonstrationerna tappade folklig förankring.  Det blev mer en institution – ett PR- jippo för socialdemokratiska ministrar och andra makthavare.

Inför ett Första Maj-tal som jag höll i Luleå för ett antal år sedan när jag var politisk chefredaktör där ställde jag frågan till läsarna; vad ska jag säga till regeringen?
Snacka om respons, ett tag hade  jag till och med telefonkö till tidningen. Människor var engagerade och berättade om vad de trodde på och hur de ville ha politiken. Solidariteten fanns i nästan alla budskap liksom kravet på rättvisa.
Det var en längtan tillbaka till en tid då folk mådde bättre, då arbetslösheten inte var så stor och då vi hade pengar till reformer.

Ändå var det inga bakåtsträvare som hörde av sig. Det var människor fostrade i rörelsen som hade ett hopp om ett bättre samhälle. Som ville tro att politiken kunde påverka samhällsutvecklingen och lösa problem.
Det är inte för mycket begärt.