På spaning efter den tragiske mannen

Mattias Fransson och Carl Englén, hälften av den umeåbaserade kvartetten Klungan, är mitt i arbetet med den kommande höstturnén, som bygger på en lätt modifierad version av föreställningen ”Jag är en fågel nu”.
I föreställningen trängs trasiga och känslomässigt stympade män med varandra i en svårhanterlig värld. De är ömsom sorgliga, ömsom avskyvärda. Någon gång emellanåt väcker de medkänsla och ömhet.
Gemensamt för dem alla är att de är hysteriskt komiska i sina krampaktiga försök att åstadkomma något meningsfullt, utan att någonsin nå ända fram.

Men det har aldrig varit något självändamål för gruppen att få publiken att skratta åt det tragiska, menar Mattias och Carl, som tar emot i köket i Mattias nyinköpta skrivarstuga utanför Umeå.
– Vi har aldrig tänkt i termer av ”tragiska män” när vi utformat våra sketcher, det har bara blivit på det viset, säger Mattias. Vi jobbar med mycket tragikomiskt material för att vi fungerar bäst då. Sedan råkar vi ju vara fyra stycken män.
– Det finns ju mest material att hämta i sorger och besvikelse, fyller Carl i. Det är där det händer något, som det hugger till i magen.
Hösten 2003 samlades gänget för första gången för att undersöka vad de kunde åstadkomma. Carl och Mattias hade träffats på SVT där de arbetat som producent respektive barnprogramledare. De två andra medlemmarna, Olov Wretling och Sven Björklund hade tidigare erfarenheter som pjäsförfattare och skådespelare. Mattias var den förenande länken.

– Vi började jobba helt förutsättningslöst med olika sketcher och karaktärer för att se vart det skulle ta vägen, säger Mattias. I början var vi vansinnigt produktiva och skrev i stort sett ihop en ny show varannan vecka och hade sammanlagt över hundra sketcher. Vi drevs av massor med lust och pepp och tänkte att vi ger det ett år.
Samarbetet mynnade så småningom ut i föreställningen Stämning som sattes upp för första gången våren 2004 i Umeå. Under 2005 turnerade gruppen med föreställningen tillsammans med före detta Refusedtrummisen David Sand­ström och hans band David Sandström Overdrive. Några av gestalterna ur Stämning återfanns också senare i radioprogrammet ”Mammas nya kille” som sändes i P3 fram till årsskiftet 2006/2007.

Ytterligheterna  ligger hela tiden nära varandra i ”Jag är en fågel nu”. Ibland är det trevande och experimentellt med långa monologer, där tonen i berättandet  lånar drag av västerbottensförfattaren Torgny Lindgren.
Där ryms lekfullt språkfilosofiska metaforer som ”Får jag trassla in mig i dina blodsband?” eller ”Får jag smörja in min torra personlighet i era skrattsalvor?”
Någon gång tangerar gruppen ren buskis, något som Mattias Fransson förklarar med de språkliga traditioner som sedan länge är etablerade  i scenkonsten.
Normen för den fina teatern har ju länge varit något slags scenskolestockholmska. De som sysslar med buskis har ju ofta använt sig av grova dialekter och grova karaktärer  som bryter med den normen. Eftersom vi jobbat mycket med dialekter hamnar vi kanske lätt i en sådan jämförelse.

Det är tydligt att gruppens karaktärer får fäste hos medlemmarna. Mattias berättar  om en gammal bekant som håller på att smyga sig in i det nya materialet.
– Den enormt missförstådde konstnären Sixten från Göteborg. Jag samtalar hela tiden med honom när jag skriver. Han har aldrig riktigt fått i gång karriären trots att han är drygt sextio och är enormt missnöjd med hur han tas emot. Sixten ligger väldigt nära ett barns sätt att förhålla sig till omvärlden, säger Mattias.
Innan KA säger adjö drar Mattias på sig stövlarna för att mata fåglarna.
– Häromdagen hade jag en större hackspett  här, säger han med den nyblivne stugägarens hela förtjusning.