Hon gjorde liksom ingenting, var bara hemma och skurade och tvättade, fixade och plockade, till långt fram på natten. Många middagar hann hon knappt sitta ner, trots att köket var hennes domän.
1950-talets hemmafruar borde ha känt sig som drottningar – eller åtminstone administrativa chefer – över lägenheter och villor i mexitegel. Men mest minns jag mammas listor över allt hon borde ha gjort. Och tjatet om pengar. Att hon fick tigga sig till varenda krona.
Det är klart jag ville bli som pappa. En som hade riktigt arbete, med riktig lön.

Om några månader införs pigavdraget – eller skatteavdraget för hushålls­tjänster – som ska underlätta människors livspussel. En krassare förklaring är att kvinnor, de som har råd, slipper jobba livet ur sig, medan män även fortsättningsvis kan se hemmet som en frizon, en plats för vila och avkoppling. Precis som min pappa gjorde.
När debattvågorna lagt sig visade den undersökning, som Sifo/ Aftonbladet gjorde, att bara två av tio svenskar kan tänka sig att utnyttja skattelättnaden.
Jaha, så var det med det.
Själv har jag bytt åsikt flera gånger om. För länge sedan, brottet måste numera vara preskriberat, hade vi en makalös man som städade vårt hem som en levande tornado. Särskilt badrummet var hans specialitet. Jag såg Tornado-mannen som ett bevis på att jag kommit någonstans här i världen. Närmare pappas sfär. Äntligen kunde jag betala för att slippa skura och feja. Först efter skilsmässan insåg jag att det handlade om något annat. Tornado-mannen var vårt sätt att köpa husfrid. Ett sätt att slippa gräla varje lördag. Ett sätt att skyla över hur ojämställda vi var.

Under åren som ensamstående fanns inga pengar till Tornado-män. Nu är vi bara två vuxna hemma, med ojämna mellanrum tar vi gemensamma krafttag – sedan lägrar sig dammet igen. Nymornad inser jag att efter 1 juli får jag betala – åtminstone principiellt – för att män även i framtiden kan undvika att bli riktiga människor, det vill säga såna som vet hur man tar hand om sin skit.
Än är det sorgligt ont om Tornado-män, inom äktenskapets ramar. Det är synd, också för deras egen skull. Minns sorgen i pappas röst när han under alla år som änkling insåg vad han gått miste om: ”Kära tös, inte minns jag nåt som hände hemma. Det var ju mammas avdelning.”

Karin Thunberg är reporter på Svenska Dagbladet.