De flesta trafikanter är duktiga. De har läst på och försett sig med förköpta färdbevis. Problemet är att inte alla har det. De kliver ombord med sina tjugolappar och fattar ingenting när man inte vill ta emot dem.

Att slippa bära på växelpengar är grymt skönt, liksom den minskade risken att bli rånad.
Men vad händer? Trafikanten med tjugorna står fortfarande där och undrar var han kan köpa en biljett. Jag föreslår biljettautomaten i busskuren. Men just i den busskuren finns ingen automat.
Jag hänvisar till möjligheten att köpa sms-biljett. Han knappar och knappar. Inget händer för han har fel abonnemang.
Jag framhärdar och säger att han kan gå till ett SL-ombud, till Pressbyrån eller SevenEleven, för att bli bönhörd.
Vi ser oss omkring. Inget ombud så långt ögat når.

Frågan är om det är mitt problem. Jo. Jag representerar SL. Ska SL slänga av en trafikant som med alla medel försöker göra rätt för sig? Nej, inte om du frågar mig.
Även om det innebär att jag trotsar direktiven. Alla kan inte ha en förköpt biljett när de kliver på. Men det är svårt att avgöra när det är okej och när det inte är det.
Läs gärna DN:s insändare idag om bussföraren på Stora Essingen som vägrade köra för att en senil man inte förstått det nya systemet.
Visst är det skönt att ha blivit av med kassan.
Men till vilket pris?