Alltid mycket folk, vardag som helg. Alltid glada, eftersom resan handlar om nöje. Där finns Skansen och Rosendal, fina muséer, konsthallar och Kaknästorn. På sommaren är det Gröna lund och Allsång på Skansen, och på vintern julmarknader och chokladfestivaler.

Men idag var det ovanligt lugnt. Jag gick inte proppfull en enda gång och hann tänka på annat. På tiggare till exempel. Dem ser man nu överallt i stan. En och en sittar de på huk med skylten ”Jag är hungrig” framför sig. Det är en ny grupp av fattiga som har anlänt, som jag inte känner igen. Slovaker, stod det i Svenska Dagbladet.
Svårt att veta vem man hjälper när man skänker en slant. Om man hjälper?
 
Jag körde extravagn idag, vilket betyder att jag inte behöver bry mig om tidtabellen. Jag förstärker de busslinjer som behöver hjälp och tar rast lite när och var jag vill. En himla tur för mig som då kunde äta lunch på Solliden istället för i vår vidriga rastlokal vid Sergels torg.
Rastlokal förresten! Bunker, är en bättre benämning.
När jag började köra buss för sex år sen trodde jag det var ett provisorium. Det kunde ju inte vara möjligt att arbetsgivaren menade att man skulle ta igen sig i en trång, underjordisk håla utan ventilation!
Jag har mer än en gång föredragit att äta matlådan på trappen utanför i sällskap med knarkare och uteliggare.

Det enda som hindrar en bussförare från att bryta ihop är tillgången till tio minuters avskildhet – på en toalett. Det är inte värdigt.
Därför lobbar jag för en mänskligare rastlokal.
Fram till dess borde alla som jobbar där få ett Sergelstorgstillägg. Tunnelbanepersonalen har det inte ett dugg bättre.
 
Dagen gick som den brukar, som i ett töcken. Jag minns att jag körde genom rykande asfalt vid Djurgårdsbron och att någon glömde kvar sin blåa jacka.
Vid Blockhusudden trippade två skrattmåsar omkring i omständliga formationer för att betyga varandra sin kärlek. Vinden tilltog och vågorna slog högt upp på stenvallen när Birka Paradise mullrade förbi.