Man väjer och svänger och pratar med folk och tänker på reklam och middagsmat.
Man ser nya trender och tusen gamla, kändisar och barndomsvänner.
Man retar sig på vägarbeten och taxibilar, man släpper fram och kör förbi.
Man bromsar i motlut och räddar livet på tre pers utan att de har en aning.
Man beundrar gamlingar och hjälper dem tillrätta.
Man guidar turister, kör hem fyllon och slänger gratistidningar där de hör hemma.

Man vinkar till tjoget kollegor, kör fel och skriver felrapporter.
Springer på 10-minutersraster och 30-minuterspauser och äter matlåda eller Findus eller Jackis eller sushi.
Och snackar av sig i rastlokalen och gråter på toaletten och garvar ihjäl sig åt ett internt skämt.
Man kastar tusen ögon i backspeglarna och kör så vårdammet ryker och om kvällen känner man sig lite stel.

Det brusar som en älv i huvudet och någonting har hänt. Man minns bara inte vad.
Det var visst en dag som gick. Nio timmar av ens liv, och inte ens om man blir dragen efter vilda hästar kan man minnas en enda detalj.
Summan av intrycken har raderat delarna. Kvar finns en dunkel känsla av att allt gick bra.
Mer än så kan man kanske inte begära?