”Din nästas hustru” börjar med en scen där en kvinna ligger på mage, helt naken, i ökensanden. Hennes hår fladdrar i vinden och hennes ben är särade. Som läsare flyttas jag från kvinnan i sanden till ett par fuktiga tonårsfingrar som håller i tidningen där hon finns med på bild för att väcka lusten i hans – och andra tidningsläsares – kroppar.
Sedan tar Gay Talese mig med till tonårspojkens säng där bilden ska fullfölja sitt syfte. Jag får läsa om det hemmasnickrade träställ där tidningen placeras mellan hans ben för att hans händer inte ska vara upptagna. Jag får läsa om kvinnan på bilden, hur hon hamnade där och vem hon var. Jag får läsa om mannen som startade tidningen. Varför han startade den och om hans eget liv och sexuella preferenser. Jag får läsa om censurlagar och tryckfrihetsstrider.
Det är just så här Gay Taleses skrivande fungerar. En scen byggs på och byggs ut – han vänder på varje sten som finns för att finna nya detaljer att berätta. Allt är äkta. Alla namn stämmer. Alla skeenden och scener har inträffat. Taleses är känd som den som förlöste journalistiken genom att skapa ”the new journalism”.
I ”Din nästas hustru”, som nu kommer i nyutgåva (gavs ut 1980), är det den amerikanska moralen och sexuella revolutionen som sätts under lupp.
Där finns mängder av spår som Talese följer upp, men huvudspåren är två. Det ena handlar om Hugh Hefner som startade tidningen Playboy.
Det andra handlar om John Williamson, som startade sexkollektivet Sandstone i Kalifornien. Här är Talese strålande. Jag får följa det äkta paret Bullaros väg in i och ut ur kollektivet. Hur glädjen över frigjordheten förvandlas till en parodi av densamma. Hur svårt det är att leva i utopin. Talese vänder på stenar och berättar om utopiska samhällen från 1800-talet och framåt.
Visst är han naiv i sin syn och sin tro på det rena i sexualiteten. Och visst är han ibland lite väl långrandig. Men han är samtidigt en storstilad berättare. När dessutom sex och moraliserande är berättelsens nav kan det inte bli annat är högintressant.
