Skalet gnistrade och knapparna var blankare än nyputsade stövlar. Min nya mobiltelefon hade allt; 3G, blåtand, MMS, Internet och videosamtal. Jag skulle förmodligen aldrig använda något av det – men det fanns.

I stället för att kela med min nya vän tänkte jag tillbaka på tiden med tegelstenen. I slutet hade jag försökt täcka den med handflatan när jag pratade, av skam. Men handen hade inte räckt till.
Ändå var det många viktiga samtal som hade tagits emot i tegelstenen. Som ”det blev en pojke!”, ”du är anställd!” och ”det är slut”.
Sådant kunde man inte bara skaka av sig i ett nafs. Kanske borde jag ordna en ceremoni till tegelstenens minne, tänkte jag förstrött. Tända lite ljus och säga några ord…
Längre än så kom jag inte för plötsligt skar en hysterisk melodi genom rummet. Jag stelnade till mitt i en rörelse. Det ringde i det nya aset.
– Nu då? Vad ska du göra nu då? hånade hon mig.
Telefonen darrade, studsade och vibrerade. Ljudet var näst intill outhärdligt. Hon blinkade, skrek och höll låda utan dess like. Allt för att jag skulle tvingas vidröra henne.

Men jag var starkare. Jag tog spjärn och intalade mig själv att det säkert var en felringning. Trots att det stod ”Mamma” på displayen. Efteråt var de hotfulla orden ”ett missat samtal” allt som vittnade om attacken.
Under veckorna som följde trappades trakasserierna upp. Fyra gånger ringde hon upp någon som hette Adelia och tydligen fanns i min telefonbok. Helt på eget initiativ, troligtvis när hon fick tråkigt i handväskan. Då och då tog hon även bilder.
Och en gång lyckades hon faktiskt spela in en hel lunch på videosamtal.
Jag var på väg att ge upp. Övervägde att lämna tillbaka henne. Hon var helt enkelt för bångstyrig att ha att göra med.

Men så plötsligt kom dagen då jag kunde skicka ett SMS helt utan hjälp. Versaler och gemener, å, ä, ö – precis som jag ville ha det. Som tack kliade jag henne uppmuntrande bakom USB-porten i över en timme. Vi gjorde framsteg! Sakta men säkert närmade vi oss varandra. Pö om pö.
Dagarna gick. Jag wappade, spelade spel och tankade ner ringsignaler. Traumat var över. Jag hade klarat av det fruktade bytet och lyckan var total.
Tills jag började tänka på digital-tv-övergången, dvd-spelaren och den nya datorn.