Hoppar mellan 1940-, 50- och 60-tal. Det är hemliga föreningar vid prestigefyllda universitet, hemliga agentsällskap inom CIA, det är krig, det är kallt krig och paranoia.

Matt Damon spelar en man som offrar nästan allt vad normalt liv heter för att bygga upp CIA. Hans ursprungliga uppdrag är att vara dess armar och ben, men han finner sig till sist ha förvandlats till att närmast vara dess hjärta och hjärna.

Med ett långsamt och ganska odramatiskt berättartempo förs den osentimentala historien fram och tillbaka mellan årtiondena. Och det är just det trista och det tröstlösa i filmen som gör att den fungerar så bra. Det är bara att tacka regissören Robert De Niro för att han skippat de flesta av de actionscener som annars alltför ofta stoppas in i liknande spionhistorier.
Det är kärvheten som känns.