Abir riskerar livet för demokrati i Irak

Abir Alsahlani föddes i Irak 1976, men hamnade i Bulgarien redan som ettåring. Som 15-åring flydde hon ensam med ett falskt pass till Sverige. Hennes pappa satt då dödsdömd i ett irakiskt fängelse.
Hennes mamma kom efter när Abir fått uppehållstillstånd och när regimen föll i Irak släpptes hennes pappa och kunde då förenas med familjen.

Idag arbetar Abir Alsahlani i sitt våldsdrabbade födelseland för att bygga upp ett demokratiskt samhälle. Det var helt självklart för henne att resa dit, förklarar hon, trots att hon inte levt i Irak tidigare. Irak har alltid varit en del av hennes familj. Deras enda samtalsämne.
– Jag har en inneboende tro på att det kan bli bättre. Men det är svårt att arbeta för demokrati när vapen är en del av dialogen. Mycket av tiden i Bagdad handlar om att hålla sig vid liv. Det är ett heltidsjobb i sig.

Hennes hem och arbetsplats ligger intill varandra så hon slipper röra sig ute när hon ska till jobbet. Trots det har hon alltid livvakter. Hon säger att hon inte är ”direkt rädd”. Hon inser att risken är stor att hon blir dödad, men att hon på något vis tror på något högre än det egna livet. Samtidigt är hon konstant orolig.
– Det är ett extremt högt pris. Visst funderar jag ibland om det är värt det, att finnas där – det ger hopp till andra om att det finns en framtid.
Hon tycker att svenska mediers rapportering från Irak är ensidig. Å ena sidan är verkligheten mycket värre än vad som framgår. Å andra sidan pekar man aldrig på de framsteg som sker.
– Det är ett viktigt arbete att återställa kvinnornas tro på sig själva. Mellanösterns problem är att det patriarkala samhället är så djupt rotat att kvinnorna själva inte tror att de förtjänar bättre. Vi måste få upp deras ögon, förbättra deras självbild.

På frågan om det ändå gått framåt inom några områden är svaret ”absolut”. Kvinnorna har numera rätt att rösta, att alla maktstrukturer kvoteras med minst 25 procent kvinnor ”vilket är unikt i Mellanöstern”. Samtidigt konstaterar hon att det alltid är kvinnor och barn som råkar illa ut i krig. Med jämna mellanrum är hon hemma i Sverige för att ta igen sig.
– Jag behöver komma tillbaka till mitt mänskliga jag. Känna att jag får tillbaka medlidandet med människor.