Tänk politisk dokumentär och du ser kanske framför dig gubbar i slips som med bestämda miner argumenterar bakom blanka skrivbord.
Tyske Florian Opitz film påminner inte alls om det där. Den heter The big sellout (vilket på svenska ungefär blir Den stora rean) och handlar  om privatiseringar världen över.
– Jag ville visa människorna bakom privatiseringarna. I centrum står fyra världsdelar, fyra människoöden.

Den första är Bongani från Sydafrika. Han bor i Soweto där all elektricitet har tagits över av ett privat företag. När människorna inte betalar sina ofta skyhöga elräkningar – en räkning motsvarar nästan hälften av en månadslön – åker företaget ut och helt enkelt stänger av eltillförseln.
Bongani och hans vänner har tagit saken i egna händer.
Tillsammans har de bildat Soweto Electricity Crisis Committee, en organisation som varje dag tar emot samtal från förtvivlade sydafrikaner som blivit utan ström och sitter och fryser i sina dåligt isolerade hus. De gör upp listor på alla som ringer, sedan sätter de sig i bilen och åker ut till var och en. Och så tjuvkopplar de tillbaka elen.

Den andra världsdelen filmen tar oss till är Sydamerika. I den  bolivianska staden Cochabamba försökte ett stort amerikanskt företag
privatisera vattendriften.
Det gick så långt att företaget, Bechtel, förbjöd befolkningen att spara på regnvattnet: Vattnet ägdes ju av företaget! Befolkningen gjorde till slut uppror mot företaget och det blev regelrätta strider.
Kommunalarbetaren har tidigare skrivit om Vattenkriget i nr
22/2002.

Nästa anhalt i resan är Storbritannien. Lokföraren Simon berättar om hur Labour-regeringen 1997 privatiserade all järnväg. Från ett statligt bolag till 150 privata företag. Det blev kaos. Tre svåra olyckor skedde där flera människor miste livet. Till slut återförde regeringen själva  spåren i statlig ägo.
På samma sätt som de svenska rälsarna och själva infrastrukturen hör till det statliga Banverket, medan det råder fri konkurrens om trafiken.
En talande bild är när Simon visar upp alla olika uniformer han har burit sedan 1997. Ny entreprenör – ny uniform!
Simon är bitter över förändringarna men inte uppgiven, han organiserar sig fackligt för att försöka hindra uppsägningar av personalen.

Den fjärde och sista hållplatsen i Florian Opitz film är Filippinernas
huvudstad Manila. Vi får möta en kvinna, Minda, och hennes njursjuke son, Jinky. All sjukvård har privatiserats vilket har lett till att Minda ur egen ficka måste bekosta den dialys som är nödvändig för att sonen
ska överleva. I desperation kontaktar hon olika parlamentsledamöter
för att få ekonomisk hjälp.
Mindas berättelse är kanske den mest hjärtskärande i en överhuvud  taget stark film. Här handlar det om liv och död.
Utbildningen i Filippinerna har ett gott rykte och de senaste tio åren har 100 000 filippinska sjuksköterskor lämnat landet för att arbeta på utländska sjukhus och få bättre betalt.

I ett land utan en allmän sjukförsäkring har privatiseringarna lett till ett oerhört uppdelat samhälle när det gäller vården. De som har råd får bästa tänkbara hjälp, sjukhus som ser ut som hotell.
De fattiga får nästan ingenting.
Opitz visar upp en man som har stora lungproblem. För att andas behöver han egentligen läggas i respirator, men en sådan kostar
pengar. I stället står anhöriga och ger mannen luft med en enkel
handpump. Där står de i skift 24 timmar om dygnet.
– Jag ville göra filmen för att visa upp privatiseringarnas mörka sidor. Alla talade om det goda med privatiseringar: att det blir effektivare, billigare, allt. Men det finns en baksida.
Men har du inte gjort en väldigt partisk film?
– Jag tror inte att det finns objektiva filmer. Och de inflytelserika och förmögna behöver inte ännu en kanal som visar fram deras argument.
The big sellout får tysk premiär i maj, där den går upp på biografer i över 20 städer. Ännu har ingen svensk distributör nappat.
Men den visades på Göteborgs filmvestival och kommer eventuellt  kunna ses av en svensk publik i höst, på Tempo Dokumentärfestival i
Stockholm.
Vad händer då i framtiden? Kommer privatiseringarna fortsätta, så att vi får privatiserat regnvatten i hela världen? Vad är nästa steg,  privatiserad luft?
– Det är viktigt att komma ihåg att det fanns en anledning till att
sådana saker som järnväg, sjukvård och vatten ursprungligen drevs offentligt. Det blev faktiskt effektivare så. Utvecklingen med ökade privatiseringar kommer inte att stoppas förrän det sker en riktigt stor katastrof. Då kommer folk att få upp ögonen.

ID: Florian Opitz Ålder: 33 år. Bor: Berlin. Familj: Flickvän. Bakgrund:  Studerat historia, undervisat i film och arbetat som journalist. Har gjort
sex dokumentärer före The big sellout. Bland annat om fågelinfluensan, andra världskriget och författaren Jack Kerouac.