Just nu är hon på väg till Arlanda, på väg på deras första gemensamma semester. Ipoden är laddad med soundtrack – och då kommer frågan: Ta den gemensamma, nya artisten – eller ta ett helt nytt semester-soundtrack?
Vad har du för soundtrackslåtar?
Jag har ett helt gäng där glömda lukter och platser plötsligt materialiserar sig genom tonerna.
”När hon går förbi står pojkarna på rad…” är tonårsdisco på iogt, där jag hänger utanför lokalen en bubblande vårkväll, spanar in Honom som jag aldrig vågade prata med. Tittade lite försiktigt, småfnittrade, hade druckit tre cider i kompisens bastu – det fick mer effekt så, sa dom som visste – och så fickan full av druvsocker.
”För jag vill leva la Dolce Vita – aha” är sommar i Sverige, hemma från Sydafrika, kör Strandvägen i hyrbil en tidig fredagseftermiddag för att hämta upp kärleken på SVT och sedan iväg genom sommar-Sverige med blomstrande fält, gröna björkar, betande kor och GB Sandwich på bensinstationen.
”För du tar inte
min Mercedes – min Mercedes-Beeeenz… skjut min hund, döda min katt…” är sportlov i Klövsjö när jag var 14, åkte blixtrande snabb slalom med treåriga lillebror mellan benen och gapsjöng samtidigt Orups senaste hit. Och vi båda kiknade av skratt.

Sedan finns dom där tillfällena i livet som inte har något soundtrack, annat än tystnaden. I morse fick jag äntligen tid att läsa söndagstidningen och läste reportaget om Läkare Utan Gränser i Somalia. Och plötsligt, liksom när man hör en låt från förr, kom tystnaden tillbaka från mina egna besök hos organisationen, i världen mest sorgesamma hörn. Hur plötsligt den härdade läkaren vänder sig bort med stelt hopknipna läppar och går iväg. Hur man själv, som naiv reporter försöker fråga, hur? varför?
Hur tillvaron plötsligt stannar upp när andetagen lämnat en barnkropp. Och läkaren som fräser ”fråga inte – vi måste koncentrera oss på de ännu levande”
Och tystnaden. Som ju egentligen inte finns. Egentligen susar löven fortfarande lika mycket, getter bräker och mödrar gråter. Och man själv inser hur djävulskt livet kan vara när man är född på fel plats.
Vissa företeelser har också ett soundtrack. Aids är för mig ganska mycket Brenda Fassie, den sydafrikanska discodrottningen. Jag vet inte varför – för såvitt jag vet dog hon inte i aids utan av lite för mycket av droger och sprit.

I morse stod det om aids i Svenskan, om ännu en undersökning som bekräftar det vi redan visste – nämligen att manlig omskärelse skyddar galet bra mot aids. Och så var det en intervju med någon som förklarade vad gräsligt det var med omskärelse – och – förlåt – men jag förstår inte? Är inte omskärelse fullständigt fantastiskt ljuvligt underbart – när det nu kan vara ett skydd mot en av världens värsta farsoter? Varför vilja hänga kvar vid en liten skinnbit, som väl lika väl kan tas bort. Det försämrar väl varken sex eller lust eller njutning eller kiss, såvitt jag vet. Och givetvis ska ingreppet göras under ordnade former, med bedövning. Men det SKA göras!! I alla fall i Afrika där var tredje människa i vissa områden dör i farsoten, en liten skinnbits existens kan då inte rättfärdigas. Eller? Är det något jag har missat, som jag inte förstår? Förklara i så fall gärna för mig!