Den här helgen har varit en sån. Bara jag och min sambo och inga mer betungande åtaganden än lite bio (Darling – som var en småtrevlig bagatell som fick mig att oroa mig ännu mer för min obefintliga pension, å lova att ta tag i saken redan den här veckan.), fika med kompisar (som vanligt knökfullt på alla fik, varför blir man alltid fikasugen exakt samtidigt som alla andra?) och så thailändsk restaurang på lördagskvällen. Skämtade med servitrisen nåt om att det väl borde kunna gå att få ett bord fast vi inte beställt nu när så många sitter å trycker framför melodifestivalen… men fick ett snett leende tillbaka och ett bord mitt framför en vägg där de visade… Melodifestivalen på storbildsskärm. Så mycket för den vuxenkvällen alltså. Hur gör man för att komma undan?

Den här söndagen har jag ägnat mest åt att lusläsa söndagstidningarna och ta det lugnt, för det är en intensiv arbetsvecka jag har framför mig. Eftersom jag är frilans så kan jag i viss mån påverka mina arbetstider och försöker att styra så mycket jobb som möjligt till de barnfria veckorna. Men jobbar jag inte så blir det heller ingen inkomst, sånt som betald semester existerar inte min värld.

Den här veckan så blir det en arbetstid som klättrar upp mot 60 timmar, som kompensation för att jag åker till fjällen med barnen några dagar på sportlovet. Så det blir en tidig kväll med en av de juklappsböcker som jag inte lyckats ta mig igenom ännu, Paulo Coelhos Zahiren. Efter halva boken är jag mest irriterad på den självgode författaren, men har bestämt mig för att ändå hålla ut till det bittra slutet innan jag helt sågar den.