Den nya människan

Gertrud är en vanlig flicka i en fattig familj, i 50-talets Sverige. En dag  blir hon mot sin vilja skjutsad av kommunen till en anstalt. Hon förstår så småningom att syftet är att hon ska steriliseras.

Den finländske regissören Klaus Härö har gjort en skakande film om en av skamfläckarna i vår nutidshistoria– tvångssteriliseringarna.
Historien är fiktiv men bygger på verkliga händelser och filmens  främsta förtjänst är att den känns äkta. Filmdebuterande Julia Högberg gör sin Gertrud på ett finstämt sätt.
Det går nästan att höra hennes tankar ibland. Äktheten blir paradoxalt nog också en svaghet. Härö tassar kring ämnet för att inte avslöja för mycket. Greppet är att åskådaren ska bli varse vad som är på gång i samma takt som Gertrud gör det.

Härö börjar bli expert på att lyfta av täcket på det svenska 40- och 50-talet. Han har tidigare skildrat förtrycket mot finländare i Norrbotten i ”Elina – som om jag inte fanns” och hur finska krigsbarn
togs emot i Sverige i ”Den bästa av mödrar”. Nu fullbordar han skamfläckstrilogin.
Som alltid fanns förstås en ekonomisk kalkyl bakom, det kostade för staten att försörja alla dessa ”oduglingar”. På så vis är ”Den nya människan” ännu en bild av klassamhällets avarter. Man kan bara hoppas att sådana som Härö finns kvar den dag historien ska skrivas om alla som ställs åt sidan i dagens klassamhälle.